Det är fredagskväll och jag ser på film med barnen. Det är så jag lär känna Cyril Raffaelli, en fantastisk fransman som är Jean-Claude van Dammes bodydouble i Double team, samme man som gör de där otroliga stunten i hissen i den sista Die Hard-filmen. Men, som låter Van Damme och Willis ta åt sig äran.
 

 

Jag tänker att vi är många Cyril Raffaelli i Sverige i dag.

Det är vi som tar smällarna, men ändå räknas vi inte riktigt. Kanske rullar vi förbi i all hast längst ner i rollistan, men då har publiken redan gått.

I mars var vi 571.400 stycken. Det är 14 procent av alla anställda i landet, alltså nästan var sjunde arbetare. Vi arbetar i alla områden, inom vården, i industrin, på restauranger och i media. Vi kallas för timmisar, vikarier, projektanställda eller konsulter. Det är vi som får gå först, det kallas tysta varsel men märks inte i varselstatistiken.

Vi som inte syns
Under de senaste månaderna har vi kunnat läsa att Universitetssjukhuset i Lund/Barn- och ungdomsnämnden i Mark/Nordiska Kardan i Åmål (välj alternativ, exemplen är många) klarar sparkraven utan varsel och ryggdunkarna haglar. Men, för den som orkar fortsätta läsa så följer en liten bisats alldeles i slutet på artikeln; landstinget/kommunen/företaget (valfritt alternativ) lyckas nå sparkraven genom att korrigera/avsluta/minska visstidsanställningar och timvikariat.

Det är som att vi inte finns, ändå kämpar vi på vikariat efter vikariat, timme efter timme. Vi tar de veckor eller månader som vi tilldelas och vi ler, bugar och är så fantastiskt tacksamma. Vi ler så käkarna låser sig och bugar så djupt så huvudet fastnar i en position i läge med gylfen.

Att ställa krav på arbetsförhållanden och arbetsmiljö går liksom inte när skillnaden mellan arbete och arbetslöshet innebär en inkomstminskning med 50 procent. Och det är väl där någonstans som nyckeln ligger i de återkommande förslagen från högerhåll att nedmontera las.

Skilda världar
Jag vet inte vilken värld som Centerpartiets förtroendevalda lever i. Men under partiets stämma i helgen klubbade de i alla fall igenom att arbeta för att kraftigt försämra lagen om anställningsskydd. Som om svaret på den rådande finanskrisen är att skapa ännu fler osäkra anställningar och ännu fler osäkra människor, när svaret borde vara tvärtom. Jag fattar inte själva resonemanget.

Centerombuden klubbade bland annat igenom att småföretag helt ska undantas från turordningsreglerna och att arbeta för färre kollektivavtal till förmån för fler individuella avtal. Det här handlar så klart om ideologi och om människosyn, om vi tror att ensam är stark eller om vi tror att vi är starkare tillsammans.

Vi är redan tillräckligt många som kämpar ensamma och jag tycker att det får räcka nu. Krisen kräver trygga människor som vågar tro på en framtid, och ja, jag tror att vi blir tryggare tillsammans.

 

Anna Norling