Nyligen förklarade Wanja Lundby-Wedin att de problem som EU-domstolens beslut i Lavalmålet vållat ”endast kan lösas genom ändringar i EG-rätten.”  Uttalandet får mig nästan att som Gert Fylking utbrista i ett: ”Äntligen!”.  Äntligen pekar en ledare för svensk arbetarrörelse (och därtill ordförande i Europafacket) på problemens kärna då det gäller EU, nämligen dess grundlagar, fördragen. Det räcker inte med att arbeta inom de ramar som dessa fördrag ställer upp. Man måste spränga ramarna.

Den officiella inställningen till EU har alltför länge präglats av en naiv och optimistisk syn på unionen som ett redskap för socialdemokratisk politik. I debatten inför medlemskapsomröstningen 1994 var huvudbudskapet att man skulle med ”för att göra Europa rött”.

Efter 15 års medlemskap är kanske dags att se hur det blev med den saken. Har Europa och Sverige verkligen blivit rödare med EU? Knappast. Historien om vårt EU-medlemskap är ingen berättelse om glimrande segrar, snarare om förhoppningar och löften som gång på gång kommit på skam. Lavalmålet är en arketyp för hur det gått till.

Högtidliga försäkringar
Först gavs högtidliga försäkringar om att EG-rätten inte alls inkräktade på svensk arbetsrätt. Den sanningen gällde ända fram till Vaxholmsmålet, och svensk strejkrätt plötsligt ställdes inför skranket i domstolen i Luxemburg.  Men så länge målet pågick var optimismen ogrumlad i LO:s ledning. ”Byggnads kommer att vinna i domstolen”, menade man – EU kan ju inte köra över hela den europeiska fackföreningsrörelsen.

Men det kunde man visst det. Domstolen placerade tveklöst den fria rörligheten före nationell arbetsrätt. Man skulle kunna tycka att detta var klara verba om vad som gällde, men ännu fanns plats för nya löften. Dels skulle man agera i EU-parlamentet för att ändra utstationeringsdirektivet, dels skulle en svensk utredning tillsättas. Tillsammans skulle dessa båda framstötar visa att svensk arbetsrätt var fullt förenlig med EU-rätten.

Båda försöken misslyckades. Kommissionen ville inte ompröva utstationeringsdirektivet och den svenska utredningen kunde bara konstatera fakta, nämligen att EU:s fördrag kräver inskränkningar av svensk arbetsrätt.

Sanningen i vitögat
Slutsatsen är nog att det är dags för parti och fack att se sanningen i vitögat. EU blir aldrig ett socialdemokratiskt projekt. Visst ska man försöka, såväl i EU-parlament och i ministerråd, men man bör inte ha några illusioner. Lavalfallet har en gång för alla gjort klart att om man vill fritt föra en självständig politik, speciellt en socialdemokratisk sådan, så måste spelreglerna ändras och strategin läggas om.

Både borgerlighet och socialdemokrati har betraktat EU som den nya tidens politiska spelplan. Vad man inte sett, eller inte velat se, är att EU också innehållit bestämda ramar för vad man får besluta och hur de politiska besluten skall tas. EU har med sina konkurrenslagar, sina regler för statsstöd, och sina ständigt vidgade befogenheter lagt fast gränser för vad som överhuvud taget kan beslutas på nationell nivå. EU har, enkelt uttryckt, begränsat möjligheterna att föra politik.

Vill man återerövra utrymmet för politiken måste man anta en ny strategi. I stället för att inifrån ”göra EU rött”, ska huvudmålet vara att begränsa EU:s makt. Därigenom skapas utrymme för politiken på nationell botten. EU behöver en ”extreme makeover”, en ordentlig utrensning av de befogenheter som överlämnats. Det finns inga demokratiska vinster med att låta EU besluta om gemensamma och tvingande regler för socialpolitik, skatter, försvarspolitik, bostadspolitik och jordbrukspolitik Återför EU till en organisation som behandlar frågor av gemensamt intresse: frihandel, människors rätt att studera och ta arbeten i medlemsländerna, gränsöverskridande miljöproblem. Men skala bort resten.

Avgörande fråga
En sådan strategi – att begränsa unionens makt, kommer att lyckas endast på lång sikt. Men den har ett stort stöd, inte bara inom arbetarrörelsen, utan även inom stora delar av den svenska borgerligheten.

Det kommande EU-valet bör handla om denna avgörande fråga. Ska vi gå vidare på vägen mot ett byggande av Europas Förenta Stater, en stormakt med president och armé, eller ska vi i stället som framtidsversion ha ett Europa med självständiga, men fredligt samarbetande stater. För mig är valet självklart: vill man förändra samhället och få en fri arena för sin politik ska man välja det senare alternativet.

Sören Wibe
Junilistan