Metall-Marcello går vidare

Marcello Malentacchi (i vit toppluva) längst fram i tåget igen. ILO protesterar mot otrygga anställningar världen över vid ett seminarium i oktober 2008.

Marcello Malentacchi började sin fackliga karriär på Volvo Personvagnar i Göteborg för 42 år sedan. När han i dagarna avslutar sitt fackliga liv gör han det som ledare för 25 miljoner metallarbetare inom Internationella Metall. Och avskedet sker på samma plats där allting började.

Finaste jobbet en arbetargrabb kan ha

På måndag den 25 maj 2009 går chefen för världens 25 miljoner metallarbetare av skiftet. Efter 20 år lämnar Marcello Malentacchi ”det finaste jobb en arbetargrabb kan ha” – posten som generalsekreterare i Internationella Metall.

Avslutningen sker där allting började – i Göteborg. Där klev han i december 1964 ur sista liften från Italien, med en 17-årings ljusblå drömmar om framtiden och kunskaper grunda som vattenpölar om landet i norr.

Han blev kvar och via jobb som diskare, smörgåsnisse och bilarbetare försvenskades han och formades till en framgångsrik facklig ledare.

Men under ytan är han fortfarande lika italiensk som sin namne Mastroianni – alltså mer pasta och vin än falukorv och öl.

Med tummen från Italiens Nässjö
18 000 lire och 40 svenska kronor – det var reskassan när Marcello Malentacchi ställde sig med tummen i vädret vid norra utfarten från Grosseto, Italiens svar på Nässjö.

Siktet var inställt på Sverige. Det land som fostrat Kurre Hamrin och som betalade arbetare så bra att de kunde semestra på Riva del Sole hade en speciell plats i hans hjärta.

Grosseto hade ingenting att erbjuda. I Marcellos ögon hade hemstaden snarast sin framtid bakom sig, tyngd av arbetslöshet och svår bostadsbrist.

Sju dagar senare klev han ur sista bilen i Göteborg och chockades av den råa fuktiga kylan.

– Den där tokiga liftarresan till Sverige hade kunnat misslyckas eller slutat någon annanstans och då vet ingen hur livet hade utvecklats. Men nu beslöt jag mig för att stanna, åtminstone ett tag, säger han.

Göteborgs lyxhotell, Park Avenue, behövde diskare till jul och Marcello tvekade inte. Behovet av pengar var skriande.

Flera olika restaurangjobb ledde till att mötet med Britt-Marie, kallskänka på Arkad, och så gick det som det gick. Giftermål och pappa till Christina när han var 19 år och till Sandra när han var 22 år.

Rodnande facklig debut
Restaurangjobben byttes snart mot Volvo som vid den här tiden skrek efter arbetskraft. Smörgåsnissen blev bilbyggare.

– Jag arbetade nio år som montör, säger han med stolthet i rösten. Och några av mina gamla arbetskamrater har jag fortfarande kontakt med. Det var förresten en finne på monteringen som lärde mig fiska.

Resan in i det fackliga arbetet startade med ett missförstånd av gigantiska mått. För den katolskt uppfostrade italienaren med bristfälliga svenskkunskaper snurrade begreppen till sig ordentligt.

På årsmötet föreslog en arbetskamrat Marcello Malentacchi som skyddsombud och eftersom det saknades motkandidater blev han vald innan han hann säga stopp. Rodnande, långt ner på halsen, stod han längst bak i möteslokalen och fasade för en karriär som kondomförsäljare. Tankarna gick till mamma Giorgia och pappa Emilio – vad skulle de säga?

– Jag hade sett RFSU-försäljarna gå runt på fabriken och nu såg jag framför mig min egen veckovisa rundvandring. Skyddsombud var för mig förknippat med skydd, och det var synonymt med kondom.

Marcello skrattar när han berättar om sin fackliga debut. Det är 42 år sedan, men han minns det fortfarande som om det var i går.

Världen öppnar sig
Under det första decenniet av den fackliga karriären hade Marcello Malentacchi kvar sin bas i monteringen. Men 1974 lockade förbundet honom till Stockholm. För en ung ambitiös ombudsman öppnade sig en ny värld. Metall var då, liksom nu, en stark organisation som omvärlden hade respekt för.

– Jag började under Bert Lundins ordförandeskap, berättar han.

Men det var när Leif ”Blomman” Blomberg hade tagit över 1982 som karriären tog verklig fart. Arbetsmiljöombudsman på IMF blev det första uppdraget ute i världen.

– Men Blomman ville att jag skulle komma hem, så jag slingrade mig och skyllde på döttrarnas skolgång och allt annat jag kunde komma på, berättar han. Och han utsträckte respiten ett halvår i taget.

Men halvår las till halvår och bland metallare världen runt väcktes idén att ersätta den dåvarande amerikanske generalsekreteraren för IMF, Herman Rebhan, med svenskitalienaren Marcello Malentacchi.

– Jag förstod 1985 eller 86 att mitt namn nämndes i allt fler länder och att jag skulle kunna bli nominerad. Det var en fantastisk känsla, på en gång både lite skrämmande och lockande.

Tar över i brytningstid
Marcello Malentacchi valdes till ordförande på IMF-kongressen i Köpenhamn 1989.

Men hans på förhand uttänkta dagordning ändrades i rasande fart. Massakern på Himmelska fridens torg i Peking hade just tystat ropen på demokrati i Kina. Berlinmuren föll några månader senare och åren därpå startade den stora flytten av jobb i både Europa och USA till de avreglerade ekonomierna i Asien och Mexico.

– Med Naftauppgörelsen – mellan Kanada, USA och Mexiko – förändrades situationen radikalt för de anställda i USA. Deras arbetsmarknad dränerades på många miljoner jobb. Motsättningarna skärptes på många håll och IMF:s satsning på att organisera och utbilda metallarbetare i främst utvecklingsländer fick ändras, berättar Marcello Malentacchi.

Att försöka knyta fungerande band mellan de fattiga arbetarna i Mexicos ekonomiska frizon – och deras mer välbetalda och bättre organiserade kollegor i USA krävde mycket tid.

– Då liksom nu fanns det starka protektionistiska strömningar som vi försökte bekämpa. Jag har lagt mycket kraft på att förklara betydelsen av att också Mexiko utvecklas så att fler kan köpa amerikanska varor och sälja saker tillbaka till USA. Men i dag kan jag undra över hur stor del av budskapet som nått fram, säger han och ser lite uppgiven ut.

Uttalad protektionism och orubblig omsorg om de egna, de närmaste arbetskamraterna, är den utveckling han fruktar mer än allt annat. Hela idén bakom yrkesinternationaler eller fackliga sammanslutningar över gränserna är hotad.

– Det försvagar oss, suckar han.

Fria fackföreningar i Östeuropa efter muren
Försöken att skapa fria fackföreningar i det forna Östeuropa blev en annan utmaning för IMF, och andra aktörer. De ungerska metallarbetarna kom att tjäna som förebild.

Efter kommunismens sammanbrott valde ungerska Metall att brevledes fråga varje enskild medlem i den forna statskontrollerade fackföreningen om de ville bli medlemmar i det nya reformerade facket.

– Vilket vågspel! Det kunde ha slutat med att en halv miljon metallarbetare valt bort facket. Men 280 000 ungrare gjorde ett aktivt val och bildade den nya fackföreningen.

I efterhand tycker Marcello Malentacchi att fler gamla statskontrollerade fackföreningar i öst borde ha gjort samma sak. Främst för att bryta misstron som fanns mellan medlemmarna och ledningen.

– Misstänksamheten mot facket var – och är – djup och svår att bemästra, så det ungerska exemplet borde ha inspirerat fler. Men så blev det inte.
Men allt var inte bara nytt och svårt, det var också stimulerande. Utvecklingen i Korea, Brasilien, Sydafrika, Indonesien nämner han med extra värme. Där är framgångarna påtagliga och metallfacken i dag inspirationskällor för IMF och dess avgående ordförande.

– Det finns en glöd i deras engagemang och en kreativitet vid problemlösning som vi andra borde lära oss något av. All kunskap finns inte hos den etablerade fackföreningsrörelsen, säger han lite syrligt och kan inte dölja sin besvikelse över att så lite blir gjort.

– De etablerade fackföreningarna i Norden och Nordeuropa vill inte gärna lära nytt, de vill helst lära ut, muttrar han.

Att världens metallarbetare vuxit till 25 miljoner under IMF:s paraply innebär en respektingivande fördubbling av medlemskåren på 20 år. Men Marcello Malentacchi är långt ifrån nöjd.

– Det finns 75 miljoner metallarbetare som vi skulle kunna organisera. 25 miljoner är ok, men det imponerar inte. Lägger vi till Kina så vet jag inte hur många metallarbetare som finns och som skulle kunna vara våra medlemmar…

Kinas tillväxt utmanar
ust Kina blev en följetong i Marcello Malentacchis och IMF:s moderna historia. De missbedömde grovt styrkan i den kinesiska utvecklingen och dåliga kontakter innebär fortfarande svårigheter att hålla sig à jour med vad som händer.

– Vi såg inte kraften som fanns i omvandlingen och vi överraskades av hastigheten i förvandlingen. Och därför kunde vi inte bedöma hur mycket jobb som outsourcades, kontrollera utvecklingen på plats, arbeta med avtal och arbetsmiljöfrågor eller få igång en dialog med myndigheter i Kina och företag som flyttade dit.

I dag arbetar IMF med den fria kinesiska fackföreningen i Hongkong, men också med de officiella fackföreningarna som är en del av statsapparaten. Det finns helt enkelt ingen annan väg.

Fortsättning följer
Nu, med bara dagar kvar till avlösningen utstrålar Marcello Malentacchi en längtan efter den annalkande och hittills okända friheten, utan almanackor, evigt resande och sammanträden – men också tveksamhet inför en påtvingad sysslolöshet.

– Det är dubbelt att lämna, säger han. Och jag vet inte hur jag reagerar när telefonen inte ringer oupphörligen. Det kanske blir tomt…

Men helt tomt blir det dock inte. Finska Metall har redan bokat honom för utbildningsdagar under försommaren. Och fler propåer är att vänta. Svenskitalienarens omvittnade sociala förmåga och fantastiska språkfärdigheter gör honom gångbar över snart sagt hela världen.

Denna språkliga flyhänthet demonstrerar han utan att tänka på det under lunchen på en italiensk restaurang. Det blir italienska med ägaren och tillika kökschefen, franska med favoritservitrisen, engelska med kollegor från en annan yrkesinternational, svenska med undertecknad och portugisiska med en vän och ställföreträdare över telefon.

– I dag är jag mest missnöjd med min svenska. Jag talar det alldeles för lite, säger han urskuldande.

Men språkkunskaperna, svenskan inräknad, borgar med all säkerhet för visslingar och stående ovationer när Marcello Malentacchi talar till IMF-kongressen för sista gången.