Hela världen upplever just nu en ekonomisk kris. Men få verkar ställa sig frågan om det inte är ett riktigt grundläggande fel i världens ekonomiska system.

Nästan hela världens samlade varuproduktion och en stor del av tjänsteproduktionen utförs av företag som är fullständigt ointresserade av hur deras nyttigheter, och onyttigheter, används.

Nu har det visat sig att konsumenterna i västvärlden inte lever upp till kraven att konsumera.

Företags-, kapital- och bankägare är alltför rädda om sina positioner och pengar för att kunna få igång hjulen igen. För övrigt är detta inte heller den stora frågan vid storföretagens styrelsebord. Där gäller att ta hand om och helst förmera ägarnas pengar.

De enda institutioner som verkligen har möjlighet att ta ansvar för situationen är de folkvalda. Alltifrån kommunfullmäktige till regeringar, parlament och överstatliga organ.

Tyvärr verkar de inte våga ta upp kampen med den rådande girighetsordningen. Och då menar jag inte enskilda direktörers girighet, utan att inget kan göras i företagsvärlden utan ett syfte att tjäna pengar på det.

Det är först när många människors arbetsresultat läggs tillhopa som det går att uträtta storverk.

Industrialismen slog igenom först när det gick att samla resultatet av mångas arbete i större investeringar. Och när sen resultatet/överskottet blev så stort att också de som arbetade i produktionen kunde ta del av det tog den ekonomiska och tekniska utvecklingen verklig fart.

Men de senaste decennierna har visat på en begynnande, och sedan en för ganska många i västvärlden, materiell överkonsumtion. En överkonsumtion av råvaror och miljö som håller på att få katastrofala följder. För många av människorna i fattiga länder har katastrofen redan slagit till med döden.

Hos EU-parlamentet, riksdagen, landstings- och kommunfullmäktige ligger mycket stora möjligheter att angripa den ”kris” vi har. Helt enkelt genom att konsumera olika nyttigheter för medborgarnas räkning.

I Sverige kan man nämna infrastrukturbyggen som framför allt järnvägar men också köp av annan kollektivtrafik som buss- och beställningstrafik i glesbygd.

Genom att realisera de högstämda tal om bättre sjuk- och äldrevård som nästan lusat ner debatten inför de senaste valen, men ofta inte ens varit tänkta att genomföras.

Kommunerna har stora möjligheter att förbättra barnomsorgen och skolan, såväl byggnadsmässigt som med personlökningar. Potentialen där är oerhörd.

Dagens kris är en överkonsumtionskris och kan inte långsiktigt lösas med ökad privat konsumtion. På sikt blir kanske en sänkning av arbetstiden både nödvändig och efterlängtad.

Eftersom den statliga skatten är progressiv kan den betraktas som mer rättvis. Jag uppmanar regering och riksdag att tänka om: Höj skatten och utöka statsbidragen till kommuner och landsting.

Ingvar Eriksson
Valsverksreparatör och fritidspolitiker
Degerfors