Första maj 2009 blir ett elddop för Wanja Lundby-Wedin. Aldrig någonsin tidigare har hon hållit ett tal som på förhand är lika emotsett. Bevakningen på Norra Bantorget där hon talar kommer med största säkerhet att överträffa all annan.
 

 

Och förklaringen är enkel – AMF och schabblet med pensionsmiljonerna till förre vd:n Christer Elmehagen har placerat LO:s ordförande i nutidshistoriens centrum.

Alla – precis alla – vill veta hur hon ska tackla ämnet när hon för första gången sedan historien rullades upp talar på ett stort offentligt möte där sympatisörer trängs med otaliga nyhetsreportrar.

Besvikelse och ilska
Att externa granskningsrapporter har stärkt hennes ursprungliga uttalanden råder det ingen tvekan om, men besvikelsen och ilskan i medlemsleden har inte lagt sig. Just därför är det ett helt avgörande tal som LO:s ordförande håller på årets första maj.

Vad hon ska tala om eller hur hon formulerar sitt budskap är in i det sista fördolt för alla utom en krets nära medarbetare, men AMF-historien går inte att runda. Någon form av klargörande är nödvändigt.

Tipslådan på LO:s hemsida varit öppen i veckor och gett medlemmar möjlighet att lätta sitt hjärta och önska vad LO:s ordförande ska tala om. Det är ytterligare ett tecken på den vikt som organisationen och hon själv fäster vid detta tal.

Föraning
En föraning om vad talet ska innehålla gav hon i Ekots lördagsintervju – där hon underströk betydelsen av att fackföreningsrörelsen ”inte kliver åt sidan” och att en stark fackföreningsrörelse ”gör skillnad” i samhället.

Exakt hur huvudbudskapet levereras återstår att se, men åtminstone den ena frasen minner om ett tidigare klassiskt uttalande från en LO-ordförande. Det var LO-kongressen 1996 där Bertil Jonsson myntade begreppet ”vi står i vägen”.

Den gången handlade det om att blockera föreslagna förändringar inom a-kassa och arbetsrätt signerad den dåvarande socialdemokratiska regeringen.

Fungerande grepp
Att begreppet senare använts i förhånande sammanhang och för att beskriva LO som en trögrörlig koloss är en annan sak. Det retoriska greppet fungerade och fick fäste hos både åhörare och medierna.

Att inte kliva åt sidan – och därmed vägra att lämna fältet fritt för andra politiska eller ekonomiska intressegrupper och organisationer – är därför en beskrivning som minner om 1996 års omkväde.

Beskrivningen av fackföreningsrörelsens betydelse i samhället – att facket gör skillnad – lämnar fritt spelrum för en analys av politiken i allmänhet och arbetsmarknadspolitiken i synnerhet.

Kastad handske
Exemplen är otaliga där fackföreningsrörelsen står för en tydlig och helt annorlunda uppfattning än alliansregeringen.

Därför vore det överraskande om inte höjd a-kassa, utbildningssatsningar i företagen, mer pengar till aktiva åtgärder, krisstöd till företagen (…) trummas in i förstamajåhörarna en tid då krisen på arbetsmarknaden är djupare än på många decennier.

Men talets viktigaste avsnitt handlar om hur Wanja Lundby-Wedin plockar upp den kastade handsken i fallet AMF. Att förtiga är ingen lösning. Det skulle tvärtom kunna piska upp en ny omgång av stenhård kritik.

Facit får vi i morgon, den första maj 2009.