Krisen har ritat om regeringens karta, konstaterade en av huvudstatens tidningar häromveckan.
 

 

Det är sant. Hela det moderata programmet – med skattesänkningar, försämringar i trygghetssystemen och nedmontering av arbetsmarknadspolitiken – har förutsatt en evig högkonjunktur. Och det underliggande syftet, att minska politikens inflytande till förmån för marknadens, har utgått från föreställningen i om den privata företagsamhetens absoluta överlägsenhet över allt politiskt beslutat och offentligt styrt.

Nu måste regeringen hantera den djupaste ekonomiska krisen sedan 1930-talet, orsakad av just ”marknaden”, med krav på ökade samhällsinsatser för att avvärja effekterna av marknadens felgrepp. Och där insikten sannolikt börjar infinna sig att det var en dumhet att montera ner den arbetsmarknadspolitik man nu hade behövt, försämra den a-kassa som annars skulle varit en bättre stabilisator i nedgången, och sänka de skatter man kunde ha använt för att satsa mer offensivt mot krisen.

Så om regeringen verkar litet handfallen är det inte förvånande.

Ny karta
Men också för socialdemokratin gäller att krisen ritat om kartan.

Inriktningen efter valförlusten 2006 har varit att lära av misstagen från valrörelsen, förändra det som väljarna dömt ut som brister i partiets politik och genom rådslagen lägga grunden för en modern och framtidsinriktad socialdemokrati. En flitigt använd fras är att ”vi har gjort hemläxan”.

Att samla partiet i en förutsättningslös debatt över ett brett fält kring den kommande politiken var helt nödvändigt. Men frågan är om inte diskussionen kommit att styras väl mycket av valanalysen, jämfört med en bredare analys av de olika utmaningar framtiden kommer att ställa oss inför. Hela den svåra frågan om finansieringen av framför allt sjukvården lämnades exempelvis utanför själva medlemsrådslagen.

Jobben dominerar
Och valet nästa år blir inte en omtentamen på läxorna från 2006. Krisen har tagit fram en ny kursplan, med helt nya frågor, som väljarna kommer att pröva partierna på.

Givetvis kommer jobben att vara den dominerande frågan, 2010 liksom 2006, men i en helt annan tappning. Med kanske över 10 procents arbetslöshet går det inte att (som moderaterna 2006) hänvisa till avdrag för hushållsnära tjänster eller skattesubventioner för anställning av långtidsarbetslösa som metoder att skapa fler jobb; det kommer att vara övertydligt uppenbart att det som krävs är rejäla samhällsinvesteringar inom exempelvis bostadssektorn, infrastrukturen eller klimatpolitiken.

Inte heller kommer det att vara möjligt att dribbla bort frågan om det ekonomiska skyddet vid arbetslöshet med en fnysning om ”bidragspolitik”. Men en arbetslöshet kring 10 procent går det inte att beskriva arbetslöshet som en följd av ersättningsnivåerna i a-kassan; tvärtom kommer det att vara övertydligt att låga a-kassenivåer leder till samhällsekonomiska skador. Till kritiken mot den låga a-kassan kommer med allra största sannolikhet också att fogas kritik mot bristerna i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna; snabbutbildade ”coacher” kommer att ha visat sig vara en otillräcklig, för att inte säga meningslös, åtgärd.

Bra grund
Den rödgröna koalitionen har bättre förutsättningar än den borgerliga alliansen att leverera trovärdiga svar på de här frågorna. Den utmärkta partimotionen om klimat- och energipolitiken, kompletterad med det nya förslaget om ett utvidgat ROT-avdrag ”med klimatbonus”, är en bra grund. Socialdemokraterna har också varit tydliga med sina krav på förstärkt a-kassa.

Men det är troligt att utvecklingen fram till valet – om inte ett mirakel inträffar – kommer att kräva betydligt mer.

• Socialdemokraterna har föreslagit att lågkonjunkturen ska användas för ett allmänt kompetenslyft av arbetskraften. Men om uppåt 7 – 8 procent av arbetskraften ska sättas i utbildning, kräver det en enorm ökning av både lärar- och lokalresurser, och hur man ska klara det är inte en alldeles enkel fråga. Till det kommer, förstås, att de utbildningar som ges faktiskt ska innebära en kompetensförstärkning. Det kräver preciseringar både vad gäller ämnen, inriktning och upplägg.

En upprepning av 90-talskrisen ofta ganska meningslösa kurser, vars huvudsakliga syfte bara var att hålla de arbetslösa i någon form av schemalagd verksamhet, fyller ingen funktion som kompetenshöjare. Och får ingen politisk trovärdighet.

Produktionsbortfall
• Perioden oktober – mars varslades över 57.000 anställda inom tillverkningsindustrin. Det betyder, utöver växande arbetslöshet, också ett kraftigt produktionsbortfall inom den del av ekonomin, som genererar de största exportinkomsterna. Och det är ett problem i sig självt, utöver den arbetslöshet det skapar.

Delar av industrin, men sannolikt inte alla, kommer att återhämta sig i takt med att konjunkturen gör det. Vad vi ska fylla tomrummet med efter de delar som inte gör det, och vad det kan kräva av politiken, är en fråga som kräver noggrann eftertanke. Och ju förr det tänkandet startar, desto bättre.

För även med risk att svära i kyrkan måste jag tillstå att jag inte tror att det bortfallet kan ersättas av aldrig så ambitiösa satsningar på småföretag, särskilt inte när en låg efterfrågan inom hela världsekonomin gör nyföretagande till ett riskprojekt.

Anne-Marie Lindgren