Avråda och avråda. Det är inte förbjudet och det händer. Men jag tror att det bästa för barnen är att växa upp med mamma och pappa.

Så svarade socialminister Göran Hägglund på frågan om man ska avråda homosexuella par från att skaffa barn, i en intervju i TV4 i förra veckan. Dessförinnan hade han vid upprepade tillfällen sagt samma sak på flera olika sätt och som svar på flera olika frågor.

Tre argument för den här uppfattningen gick att urskilja bland Hägglunds uttalanden.

Haltande parallell
För det första, menade han, är det bra att ha föräldrar av olika kön på samma sätt som det anses vara bra med förskolelärare av olika kön. Parallellen till föräldraskap haltar rejält. Fler manliga förskolelärare anses väl önskvärt inte minst för att man vill bryta könssegregationen på arbetsmarknaden, och för att barn inte ska tro att bara kvinnor kan jobba med barnomsorg. Dessutom hade journalisten frågat om Hägglunds syn på ett manligt och ett kvinnligt homosexuellt par som får barn tillsammans; föräldrar av båda könen, med andra ord.

Men argumentet anspelar förstås också på den ganska spridda uppfattningen att barn behöver både manliga och kvinnliga förebilder. Den är problematisk – vad är typiskt manligt och vad är typiskt kvinnligt? – och inte heller någon självklar invändning mot vare sig journalistens hypotetiska föräldrakonstellation eller homosexuella föräldrar i allmänhet.

Uttunnat
De två övriga argumenten var ännu tunnare. Hägglund hävdade att det inte är bra ”om det blir oklart vem som är min mamma eller pappa”.

Förvirrande, eftersom barn vars föräldrar råkar vara homosexuella inte med nödvändighet behöver ha mindre kunskap om sitt biologiska ursprung än några andra barn. Snarare låter det som om Hägglund har problem med donatorinsemination, äggdonation och adoptioner, det vill säga metoder som även heterosexuella par använder sig av.

Det sista argumentet var ett ogrundat påstående om att ”utvecklingspsykologin” säger att barn först knyter an till en person, varefter deras värld vidgas.

Konservativa värderingar
Hägglunds ställningstagande grundar sig alltså helt enkelt på konservativa värderingar kring könsroller, familj och sexualitet. Att kristdemokraternas ledare hyser sådana värderingar är inte direkt förvånande.

Problemet är att Göran Hägglund är socialminister. Han har alltså ansvar för bland annat hälso- och sjukvård och adoptionsfrågor. Behöver man befara att Hägglunds konservativa värderingar påverkar situationen för adoptionssökande? Eller för dem som behöver fertilitetsbehandlingar som skapar ”oklarhet” kring biologiskt ursprung?

Hägglunds ministerpost borde dessutom skapa problem för alliansen. Det stöd som Fredrik Reinfeldt och andra uttalat för homosexuellas lika rättigheter ekar onekligen ihåligt, när den som utsetts till ansvarig för centrala frågor på området är kärnfamiljsfundamentalist.


Hanna Pettersson