Wanja Lundby Wedin ser trött ut. Eller är hon trött? Hon kanske är knäckt? Är det nu hon ska säga att hon avgår?
 

Ansiktsuttrycket är outgrundligt. Omöjligt att tyda. Är det nu hon ska säga att hon ska avgå? Ser hon ledsen ut? Knäckt? Wanja Lundby-Wedin ser med trötta ögon ut mot det enorma pressuppbådet som samlats i LO-borgen.

Solen gassar utanför när LO-styrelsen samlas i LO-borgen klockan tolv på måndagsförmiddagen för att avgöra Wanja-Lundby-Wedins framtid som LO-ordförande.

SVT och TV 4:s sändningsbilar står redan på plats utanför. Pressuppbådet runt omkring blir allt större. 

En timme går. Sedan en timme till. Inget händer.

Intet nytt under solen
Många fotografer och journalister har nu slagit sig ner på bänkar och räcken eller står och småpratar i grupper. En och annan passar på att gå och köpa en glass.  Mest för att fördriva tiden … som går … långsamt.  Timme läggs till timme.

Inget händer. Allt medan solen fortsätter lysa över torget och pressfolket. 

Det kastas ständigt blickar mot fönstren ovanför den stora vita klockan på borgens framsida.

Otåligheten växer
Snart borde det väl ändå komma ett beslut? Om det tar så här lång tid, då kan det väl inte vara ett gott tecken för Wanja Lundby-Wedin?

Klockans vita visare visar halv fyra. Några börjar otåligt skruva på sig. Efter ytterligare någon timme blir många avbytta av sina redaktioners kvällsreportrar. 

Hur lång ska väntan egentligen bli? Tänker styrelsen meddela beslutet i tid så att det hinner gå i tv:s nyhetssändningar? Kanske kommer diskussionerna att fortgå till midnatt, eller ännu längre? Ingen vet. 

Mörkret faller
Det börjar bli kallt. Det mörknar lite. Medieuppbådet går in i LO-borgen och brer ut sig framför receptionen. Ingen blir insläppt längre än så.

Klockan fortsätter enträget att ticka på. Rapports K-G Bergström slår sig ner i en av stolarna.

Någon har sett mat bäras in. Tyder det på att diskussionerna långt ifrån är avslutade? En stund senare säger en reporter att det såg ut att vara för lite mat för att räcka till en hel styrelse.

Den var nog inte till styrelsen ändå.

Nu har sju timmar gått. Inget har hänt. Någon halvligger på golvet. Det finns bara två stolar. Inget händer.

Presskonferens!
Men så plötsligt, strax före klockan halv åtta öppnas dörren. Någon kommer ut för att meddela att det blir presskonferens. Om en halvtimme. Äntligen.

På mindre än en sekund vaknar hela pressmaskineriet till liv. Ett sorl av upphetsade röster bryter lugnet och tystnaden i LO: borgens foajé. Några minuter senare är kablarna redan indragna och hela lokalen där presskonferensen hålls överfull. Nästan alla har ändå hunnit  hälla upp en kopp kaffe.

LO:s pressansvarige vankar fram och tillbaka utanför. Han ler ibland och tittar med jämna mellanrum  ut över trängseln i rummet genom springorna i en persienn.

Kvällens huvudperson
De tre stolarna framme vid podiet gapar tomma. Hur länge till? Luften vibrerar av förväntan. Blickarna vänds mot dörren där HON ska komma in.
”Hon är på väg in” ropas det utifrån. Det är varmt och spänt i lokalen.

Wanja Lundby-Wedin slår sig ner på stolen i mitten till smattrandet av fotoblixtarna.  Kommunals förbundsordförande Ylva Thörn sätter sig på stolen till vänster och IF Metalls Stefan Löfven till höger.

Wanja Lundby Wedin ser trött ut. Eller är hon trött? Hon kanske är knäckt? Är det nu hon ska säga att hon avgår? Kommer hennes röst att hålla? När fotoblixtarna äntligen tystnat inleder hon presskonferensen med att tala om den senaste tiden, som varit svår för fackföreningsrörelsen och där hon som LO:s ordförande varit på både löpsedlar och förstasidor över hela landet. Hon talar om att det som hänt har drabbat LO.

–En förutsättning för att vi ska kunna vara starka är att förbunden har förtroende för mig”, säger hon. Hon säger också att det är en förutsättning för att hon själv ska orka.

Till slut …
Nu säger hon det snart. Eller?

”Vi har haft en lång diskussion i dag i LO:s styrelse där vi har analyserat det som hänt” fortsätter hon.

”Det är viktigt att vi lägger det här som har hänt bakom oss. Vad VI måste fokusera på nu.. det är…”.

Hon fortsätter att säga ”VI”.

Där någonstans blir det solklart.

Hon avgår … inte.