Regeringen kämpar hårt för att få svenska folket att tro att regeringen hanterar krisen väl. Finansministern har bland annat sagt att han inte tänker drabbas av ”aktivitetspanik”, utan ”stå trygg i stormen”. Men fakta talar. Svenska folket är allt annat än ”trygga i stormen”. Svensk ekonomi rasar med ett rekordminus på 4,9 procent 4:e kvartalet 2008 jämfört med motsvarande tid 2007. Vi ser också allt snabbare stigande arbetslöshet.

Mot den bakgrunden kommer nu kritik inte bara från oppositionen och facket. Arbetsmarknadspolitiken kritiseras av professor Lars Calmfors, ofta använd som regeringsexpert:

– Jag kan inte komma fram till någon annan synpunkt än att det har dragits ned alldeles för mycket på arbetsmarknadspolitiken, har han sagt.

Kritik från flera håll
Regeringens brist på agerande inför bilindustrins kris får kritik från både bilarbetarna och till exempel Saabs vd, Jan Åke Jonsson.

Vid SNS-seminariet i Stockholm 25 mars  om EEAG:s (European Economic Advisory Group) Economic Outlook 2009 framkom det från Riksgälden att av regeringens omskrutna bilindustrilån har ännu icke en krona betalats ut, trots både bilföretagens och underleverantörernas kris. Villkoren är helt enkelt av den karaktären (hög ränta, sex månaders återbetalning) att de är så missgynnsamma för företagen att ingen kan använda dem.

Nu avslöjas också allt fler negativa fakta om Sveriges passivitet ute i Europa, särskilt pinsamt med tanke på att regeringen nu förbereder Sveriges EU-ordförandeskap hösten 2009. Hur ska Sverige kunna leda EU om man själv inte lever upp till EU:s ambitioner för krispolitiken?

Snabbt stigande arbetslöshet
Nyligen visade Europas fackliga utredningsinstitut ETUI att svensk arbetslöshet stiger klart snabbare än Europagenomsnittet. Inom EU är det nu bara i de baltiska staterna, Irland och Spanien som arbetslösheten ökar snabbare än i Sverige.

Samtidigt kom den respekterade tankesmedjan Bruegel i Bryssel med en ny rapport, ”Estimating the size of the European stimulus packages for 2009”. Den avslöjar att Sveriges krispolitik är mer passiv än de flesta andra EU-länders – trots, alltså, att arbetslösheten ökar snabbare och ekonomin rasar häftigare här.

Bruegel har sammanställt krisåtgärderna i de 13 största EU-ekonomierna, och kommer fram till att de i snitt satsar 0,8 procent av BNP på aktiva krisåtgärder (skattesänkningar eller utgiftsökningar). Den svenska regeringen satsar bara hälften – 0,4 procent. I jämförelse med Tyskland (1,4)  och Österrike (1,3) satsar Sverige inte ens en tredjedel.

Blockad i rådet
Jämförelser utanför EU utfaller ännu värre. Jämfört med till exempel USA satsar Sverige knappt en femtedel och jämfört med Kina inte ens en tiondel.

Utöver att regeringens egen politik är påtagligt passiv bromsar man också
EU:s satsningar. Det första inslaget i EU:s ”recovery plan”, en satsning på 5 miljarder – för att tidigarelägga investeringar på bland annat energi- och bredbandsområdet, blockerades länge i rådet av den svenska regeringen, tills man fick ge sig vid det senaste toppmötet under trycket av mer aktiva regeringar. Nu har Reinfeldt & Co också fått igenom att det planerade jobbtoppmötet i maj, då fokus verkligen skulle sättas på arbetslösheten, graderas ner till ett vanligt trojkamöte (möte mellan de tre aktuellaste ordförandeskapen).

Värjer sig
Regeringen har även värjt sig mot krav på att söka EU-medel för att bidra till återhämtningen i Sverige. En rad länder får nu tillskott från EU:s globaliseringsfond till extra åtgärder för anställda som drabbas av krisen. Men den svenska regeringen vägrade länge att ens söka. På sistone verkar det som om arbetsmarknadsminister Littorin har vikt sig för trycket. Låt oss hoppas att tåget inte har gått.

Det finns fler exempel:

 •Medan en rad EU-länder är på väg mot en stor satsning på 2:a generationens höghastighetståg delvis betalat med EU-medel, begraver den svenska regeringen förslag om en första satsning på höghastighetståg i ännu en ny utredning;

• Och medan nästan alla andra länder har infört EU:s nya sjöfartspolitik som räddar tusentals jobb förhalar den svenska regeringen införandet i Sverige med resultatet att massor av sjöfartsjobb flaggats ut.

Passivitet som ideologi
Sammantaget håller Anders Borgs politik på att bli alltmer udda, passiviteten upphöjd till ideologi.

För sin brist på agerande har stats- och finansministrarna främst anfört statsfinansiella skäl. Vi har inte råd, och vi ska inte ”slösa bort” skattebetalarnas pengar på krisinsatser som ändå inte fungerar, säger man.

Men omsorgen om statsfinanserna blir ju närmast löjlig när man vet att den moderatledda regeringen inte har sett några problem i att erodera statsbudgeten med över 80 miljarder via skattesänkningar, och när man vet att inget slår så hårt mot statsfinanserna som växande arbetslöshet. Ibland pekar man också på bankstödspaketet som ett exempel på en aktiv insats, men det finansieras ju av bankerna själva.
 

I dåligt sällskap
Jag skyller inte krisen på regeringen. Men praktiskt taget alla andra länder i EU och i övriga världen anser att politiken kan och måste påverka hur lång och djup krisen blir, och inte minst hur allvarligt enskilda människor drabbas. Den svenska regeringen står alltmer ensam bakom den passivitetsstrategi som blev nästan pinsamt övertydlig när Littorins statssekreterare Eva Uddén Sonnegård på TCO:s jobbdagar häromveckan sa:

”Det råder istider i svensk ekonomi och det är bara att acceptera”.

Snart är det bara Reinfeldt-regeringen och USA:s republikanska förlorare som håller fast vid denna passivitetens ideologi.

Sveriges ekonomi befinner sig i fritt fall. Nu måste regeringen överge passivitetsideologin, och börja satsa!

Göran Färm
EU-parlamentariker (S)

Skriv ett e-postbrev till debattredaktionen