Bakom besluten att lämna styrelseuppdragen finns den kritikstorm som följt i spåren av de beramade pensionsmiljonerna som AMF betalat ut till den förre vd:n, Christer Elmehagen. Kritiken mot styrelsen i allmänhet och LO:s ordförande i synnerhet har varit stenhård och följden har blivit en närmast handlingsförlamad fackföreningsrörelse.

Att den första delen av revisionsrapporten stärkt Wanja Lundby-Wedins version av händelseförloppet kring miljonpensionen till AMF:s förre vd har bara tillfälligt mattat kritiken. I helgen sköt kritiken ny fart, främst som en följd av avståndstagande från den socialdemokratiska partiledningen.

 

LO-ordföranden utpekad
När socialdemokratins urusla opinionssiffror presenterades i två undersökningar under helgen fick LO:s ordförande ensam klä skott för raset i opinionen. Och för första gången luftades också krav på hennes avgång från personer i partistyrelsen.

Att opinionssiffrorna för socialdemokratin dalat under en längre tid föreföll bortglömt. Den här gången fick fackföreningsrörelsens främsta ledare ensam stå i förgrunden och alla  politiska tillkortakommanden lastades på henne. På så sätt behövde inte den egna oppositionsrollen ifrågasättas.

 

Andra förklaringar
Men att tillskriva slarvigt eller uselt styrelsearbete i ett pensionsbolag den politiska betydelsen är att göra det lätt för sig. Att uppmärksamheten varit oerhörd på AMF-skandalen är ingen överdrift. Och det har naturligtvis inte gagnat socialdemokratin där LO:s ordförande tillhör den innersta cirkeln – det verkställande utskottet.

Men väljarnas dom i helgens mätning har med största sannolikhet också andra förklaringar. Att bara gömma sig bakom en hårt pressad LO-ordförande kommer inte att förbättra opinionssiffrorna.