Vi behöver se över alternativa driftsformer och konkurrensutsätta vissa verksamheter, säger det socialdemokratiska kommunalrådet entonigt. Det låter som om hon rabblar en läxa hon lärt sig utantill.
 

 
   

Majoriteten i den lilla dalakommunen har kallat till presskonferens efter mars månads kommunstyrelsesammanträde. Det samlade mediauppbådet, det vill säga jag, sitter redo med block och penna.

Ett sparpaket på 70 miljoner kronor har just klubbats igenom. Det handlar om ett omedelbart anställningsstopp, kommunledningen vädjar till dem som är i pensionsåldern att ge upp och lämna in, kollektivtrafiken ska bantas och hemtjänstinsatser för de äldre ska minska.

Det har gått så oerhört snabbt, så sent som i höstas visade prognoserna på plus.

Absurt
Det absurda är att kommunen de senaste åren har redovisat plusresultat efter plusresultat. När jag ställer frågan varför inte kommunen använder sig av detta överskott nu, när skatteunderlaget tvärdyker, så kallas ekonomichefen in för att förklara. Hon tar tuschpennan och ritar mycket pedagogiskt på det stora blädderblocket. Det ska bli en nolla på slutet av raden, så mycket förstår jag. Men var pengarna från de goda åren har tagit vägen, nej, det fattar jag ändå inte.

Det handlar tydligen om lagen på balanskrav. Kommunerna får helt enkelt inte använda sig av överskott från tidigare år för att mildra effekterna under vargavintrar eller riktiga skitår. Som vanlig medborgare, utan några poäng i nationalekonomi, blir man lite nyfiken över vad kommunerna då ska använda pengarna till, om de nu inte får använda dem till den kommunala verksamheten.

Det känns inte riktigt som om uppfinnarna bakom kravet har tänkt hela vägen fram.

Galna siffror
Vad är det egentligen vi gör med välfärden? Enligt Sveriges kommuner och landsting riskerar 15.000 kommunalanställda att förlora jobben de två närmsta åren. Skulle det vara någon lösning på krisen? Att allt färre ska sköta de viktigaste funktionera vi har i samhället? Vi behöver inte färre antal anställda inom vård, skola och omsorg. Vi behöver fler.

Sedan 1991 har antalet anställda i offentlig sektor minskat med 330 000 personer. Jo, det handlar om 330.000 personer enligt statistiska centralbyrån. Det är ju helt galna siffror.

Politisk vilja
Nog handlar det egentligen om politisk vilja? Om vi tillsammans bestämmer oss för att vi vill satsa mer pengar på välfärden, så kan vi väl ändå besluta oss för att göra det?

Färre anställda i offentlig verksamhet innebär färre antal skattekronor.

Färre antal skattekronor innebär att det offentliga får ännu mindre intäkter och måste dra åt svångremmen ännu mer.

Till slut har vi helt monterat ned välfärden och vi får förlita oss på privata lösningar.


Anna Norling

Journalist med förflutet som bingovärdinna och grillbiträde