Arbetslinjen, rehabiliteringskedjan och restarbetsförmåga. Det är tre administrativa begrepp utan förankring i verkligheten. Men är eller blir du sjuk, arbetsskadad eller arbetslös är de i högsta grad verkliga och kan leda till att du hamnar i ett närmast slavliknande tillstånd.

Du kan exempelvis tvingas ta ett jobb var som helst i landet, till låg lön och dåliga villkor, för att inte gå under ekonomiskt. Du kan inte ens vägra att ta jobb som med stor säkerhet på sikt leder till arbetssjukdom. Om du sedan drabbas av arbetsskada så ska du inte räkna med någon ersättning för detta.

Vägval
Den arbetsskadeförsäkring som infördes 1977 gav i princip, tillsammans med avtalsförsäkringen TFA, 100 procents ersättning för i stort sett alla arbetsrelaterade arbetsskador. Detta svenska system innebar ett vägval, man fick på ett enkelt sätt en rimlig ersättning utan att behöva stämma arbetsgivaren inför domstol med de nackdelar och kostnader som det medför.

Men det hade ett pris, i överenskommelsen om TFA skrevs in villkor som innebar att det inte ens var möjligt att gå till domstol med ett arbetsskadeärende (det så kallade taleförbudet).

För exempelvis en ung Volvoarbetare som drabbades av en belastningsskada på det löpande bandet medförde då Lagen om arbetsskadeförsäkring och överenskommelsen om TFA att han/hon fick skadan godkänd och ersättning utbetald. Skadan och smärtorna som begränsade vardagen och arbetslivet kom man inte undan, men man behövde inte oroa sig för ekonomin. Det var trygghet, och ansågs då som något självklart.

Rejäl försämring
Den tryggheten försvann 1993 då regering och riksdag kraftigt skärpte villkoren i den lagstadgade försäkringen. I samma veva sa arbetsgivarna upp den avtalade försäkringen, TFA, vilket slutade med att även den blev rejält försämrad.

Sammantaget har detta medfört att de tiotusentals som varje år drabbas av belastningsskador och andra arbetssjukdomar mist sin rätt till ersättning. Det handlar om miljontals kronor. De ändringar som gjordes i lagen om arbetsskadeförsäkring 2002 har i praktiken inte medfört några förbättringar.

Till försämringarna i arbetsskadeförsäkringarna kan läggas försämringar i a-kassa och sjukförsäkring, införandet av den så kallade arbetslinjen, rehabiliteringskedjan och begreppet restarbetsförmåga.

Rättslöshet
För den som drabbas av arbetsskada och inte längre kan arbeta kvar hänger alla dessa saker ihop. De bygger på en arbetsmarknad som inte finns, och de gör den drabbade närmast rättslös. Vilken arbetsgivare anställer en arbetsskadad? Vem har sett en jobbannons med rubriken ”Vi söker dig med 25 procent restarbetsförmåga”?

Tidigare principer om solidaritet och att produktionen ska stå för sina egna kostnader, gäller inte längre. Nu får den som drabbas av arbetssjukdom själv ta konsekvenserna, och kostnaderna, för sin arbetsskada.

Det märkliga är att arbetsskadeförsäkringen i många år gett kraftiga överskott. Vid utgången av 2007 motsvarade det samlade överskottet tre års utbetalningar från försäkringen. Ändå har ingen regering, varken borgerlig eller socialdemokratisk, känt sig motiverad att förbättra villkoren för de arbetsskadade.

Taleförbudet kvar
Märkligt är också att trots försämringarna så kvarstår taleförbudet som gör det omöjligt för den enskilde att gå till domstol. Olycksbröder/systrar i exempelvis England har helt andra möjligheter, och kan få ersättningar på en helt annan nivå än i Sverige.

Några exempel: En änka efter en 79-årig man som dog av asbestcancer fick 1,9 miljoner kronor i skadestånd. En annan asbestänka fick drygt 4 miljoner. En belastningsskada kan ge runt en miljon kronor, en vibrationsskada 500 000 och så vidare. Det är i sammanhanget värt att nämna att i Sverige har asbestänkorna på sin höjd fått 80 000 kronor i ersättning.

Dags att ta ansvar
De politiska partierna måste nu ta sitt ansvar. Gör om den lagstadgade arbetsskadeförsäkringen så att vi slipper Försäkringskassans trixande med åldersförändringar och annat trams! Se till att försäkringen återigen fullt ut kompenserar den som drabbas av arbetsskada!

Parterna på arbetsmarknaden måste också ta sitt ansvar. Fackföreningsrörelsen och arbetsgivarna borde sluta ett nytt centralt arbetsmiljöavtal som ser till att det blir ordning på skyddsombudsutbildningen, företagshälsovård med mera.

Parterna bör också överväga möjligheten att återställa TFA så att arbetssjukdomar som till exempel belastningsskador erkänns som arbetsrelaterade arbetsskador med rätt till full ersättning.
Det minsta man annars kan begära är att taleförbudet tas bort.

Rolf Ählberg
pensionerad arbetsmiljö­ombudsman, Metall