De fristående skolorna hör till de frågor där det finns friktioner mellan socialdemokrater och miljöpartister, som Peter Eriksson konstaterar i en intervju i senaste numret av Aktuellt i Politiken.
Det finns avgjort en misstro mot de fristående skolorna inom socialdemokratin. Min upplevelse, grundad på ett antal möten i partiet, är att misstron snarast skärpts de senaste åren, helt enkelt beroende på dåliga erfarenheter.
Osunda tendenser
För visst, det finns många friskolor som fungerar bra, till och med mycket bra. Men det finns också en hel del problem – och en hel del direkt osunda tendenser i utvecklingen.
Jag tror att debatten – inte minst inom den rödgröna koalitionen – skulle vinna på en omformulering av frågan. Utgångspunkten är inte ja eller nej till fristående skolor som sådana, utan om vilka villkor man ska ställa för dem. Den debatten bör utgå från de erfarenheter vi numera har, både positiva och negativa, av hur friskolesystemet faktiskt fungerar. Där både motståndare och anhängare bör släppa de svart-vita beskrivningarna.
För att få en bild av vad som hänt får man plocka ihop bitar från flera håll, eftersom de övergripande utvärderingar av friskolornas effekter är få. Det senare gäller för övrigt också privatiseringarna inom sjukvård och äldreomsorg, något som egentligen är förvånande med tanke på den betydelse de tillmätts i debatten. Att dra igång sådana övergripande utvärderingar borde också bli en uppgift för en rödgrön koalition.
För med all respekt för ideologins roll i politiken, de praktiska resultaten brukar bli bättre om man också tar reda på hur det ser ut i verkligheten!
Om friskolorna kan man, som sagt, konstatera att många (fast långt ifrån alla) är mycket bra. Att de skulle ha tillfört en mängd nya idéer är däremot inte sant. De flesta arbetar med rätt traditionell pedagogik, med de mindre variationer som uppstår helt enkelt därför att olika lärare och rektorer arbetar olika.
Det är inte så mycket att säga om; faktum är nog att efterfrågan på egentlig mening alternativ pedagogik är rätt liten bland elever och föräldrar. Det avgörande är inte så mycket möjligheten till ”alternativ” som möjligheten till litet friare upplägg och litet större självständighet. De frihetsgraderna har för övrigt ökat också i de kommunala skolorna; i dag hittar man nästan mer av variation i Stockholms kommunala grundskolor än i de fristående.
Sund konkurrens positiv
En slutsats, som stöds av forskningen, är att det avgörande är den konkurrens som skapas genom att eleverna inte är bundna till en bestämd skola utan kan välja mellan flera olika. Och det bör också friskolekritiska socialdemokrater erkänna: konkurrens mellan olika alternativ – givet att det är konkurrens på sunda villkor – är positiv för kvaliteten.
Å andra sidan sker konkurrens inte alltid på sunda villkor. Att friskolor försöker dra till sig elever med ”extraerbjudanden” som inte har ett dugg att göra med skolans kvaliteter är ett växande problem. Men att skattepengar ska gå till sådant som egna datorer, gymkort, rikskuponger och körlektioner, enbart i syfte att konkurrera ut andra, likaså skattefinansierade, skolor är inte försvarligt.
Vill man inte förbjuda bonuserbjudanden, får man reglera dem genom avräkning mot skolpengen.
Fastprisersättning
Systemet med skolpeng, som är att se som en fastprisersättning oberoende av verksamhetens faktiska kostnader, är ett annat problem som måste åtgärdas. Det finns några skolföretag som satt i system att skära ner på undervisningstid för att därmed öka sin vinstmarginal. I den mån en privat skola verkligen hittat metoder att få tonåringar att alldeles på egen hand ägna sig åt självstudier som ersättning för utebliven lärarhandledning är det väl utmärkt, men då bör skolan inte få betalt för de lärarkostnader den inte längre har. Antingen ska elevpengen relateras till de faktiska verksamhetskostnaderna (upp till ett visst tak), eller också får man precisera kraven på undervisningstid och lärarbehörighet som villkor för ersättningen.
Ett tredje, växande, problem är överetableringen av friskolor. Det betyder, för det första, att lokalkostnaderna stiger och hotar att tränga undan undervisningskostnaderna; skolbudgeten växer ju inte för att antalet skolor gör det. Det betyder, för det andra, att många elever riskerar att få byta skola, mitt i ett stadium eller mitt i ett läsår. Det riskerar i sin tur att skapa studieproblem, som påverkar kunskaperna.
Kontroll
Sist och slutligt handlar det om kontrollen över skattepengarna. Skattepengar måste kunna fördelas så att syftena med själva skattefinansieringen så långt möjligt uppnås. Man måste kunna peka ut vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt. Det förutsätter politisk kontroll över verksamhetsvolymen. Den volymen kan utmärkt väl sättas samman av både privata och offentliga producenter, men att de som svarar för skattepengarnas användning – de politiskt valda organen – måste kunna kontrollera den totala omfattningen är nödvändigt.
Socialdemokrater och miljöpartister är överens om att vid en valseger 2010 riva upp det beslut om fri etableringsrätt för privata läkarmottagningar, som regeringen föreslagit. Etableringsreglerna för fristående skolor skapar i grunden samma problem. Det borde gå att bli överens om att också dessa regler måste förändras, och försöka hitta fram till vettiga former för detta.
Anne-Marie Lindgren
Utredningschef på Arbetarrörelsens tankesmedja
