Det behövs många skalor
ESSÄ. Ondska som förklaringsmodell för olika samhällsskeenden och fenomen har haft en högkonjunktur som sammanfallit med George W Bush’ presidentskap.
Hans prat om ondskans axelmakter och terrorister som ”evil-doers” kan naturligtvis inte ensamt förklara samtalsklimatet, som nog kom smygande långt före honom, men med honom letade sig ”ondskan” ut i det offentliga samtalet på allvar.
Istället för höger/vänster
I boken Om det politiska menar Chantal Mouffe, professor i politisk teori, att ondsketeorins återkomst beror på vår nya syn på, och tilltro till politiskt samförstånd.
Med en allt för stark vilja till samsyn över de politiska partigränserna riskerar man att söka motsättningar i moraliska i stället för i politiska värderingar.
I stället för en kamp mellan höger och vänster skapas en kamp mellan gott och ont.
Den vars åsikter skiljer sig från mina egna förvandlas då från ”motståndare” till ”fiende” – från någon att debattera med till någon att förgöra. Kompromisser blir omöjliga – för vem kan tycka att det är rätt att gå det som är ont halvvägs till mötes? Ondska är ju per definition något som ska bekämpas.
Är vi som hutuer?
Ofta när man pratar om riktigt grova övergrepp, som folkmord eller tortyr, slås det fast att sådan ondska inte går att förstå men de flesta som satt sig in i frågan vet att förståelse är möjlig.
Socialpsykologer som Stanley Milgram och Philip Zimbardo har gjort mycket för att öka kunskapen om människans förmåga till grymheter.
Till och med sådant som varför människor i hundratusentals går ut och hugger ner sina grannar med machete (som skedde i Rwanda 1994) kan förstås.
Oviljan att söka förklaringar beror antagligen på en rädsla för att det ska tolkas som ursäktande. Kanske är vi också rädda för att få veta saker om oss själva och vårt eget samhälle om vi börjar rota i orsakerna till sådant som förintelsen eller folkmordet i Rwanda.
För vad händer om vi får veta att inga radikala skillnader finns mellan oss och de macheteförsedda hutuerna i Rwanda eller de nazitrogna tyskar som angav sina judiska grannar?
Allt starkare elstötar
Stanley Milgram genomförde på 60-talet en hel serie experiment där han lät försökspersoner förhöra en annan person på ordpar. Vid fel svar instruerades de att ge allt starkare elstötar, ända upp till 450 volt.
Trots att ”eleven” skrek och protesterade och till sist helt slutade att ge livstecken ifrån sig så fortsatte de flesta försökspersonerna att bestraffa honom (i själva verket var eleven skådespelare och fick inte några stötar alls) på order av försöksledaren.
Detta gjorde de trots att de ansåg att det var fel, men de klarade inte av att sätta sig upp emot den auktoritet som manade på dem att fortsätta. När deras moral ställdes emot deras lydighet så segrade lydigheten.
Fånge och fångvaktare
Philip Zimbardo genomförde även han ett experiment som blivit klassiskt inom socialpsykologin.
I en källare på Stanforduniversitetet arrangerade han ett fängelse med unga studenter som fick agera både fångar och fångvaktare.
Experimentet var avsett att pågå i två veckor men fick avbrytas redan efter sex dagar på grund av att vakterna blev allt grymmare och mer uppfinningsrika i att plåga fångarna.
En uppdelning i ett ”vi” och ett ”dom”, där den ena gruppen definierades som överlägsen och den andra som underlägsen, i kombination med något vaga regler kring hur vakterna skulle agera, var allt som behövdes för att få situationen att urarta.
Unga män gick in i ”fängelset” med identiteter som studenter, familjemedlemmar, kompisar och i några fall till och med som pacifister men förvandlades på bara några timmar till sadistiska fångvaktare.
Vi styrs av andra
Vi vill gärna tro att våra personligheter är någorlunda fasta, att vi har en kärna i oss som ingen annan kommer åt och att vi agerar utifrån vårt förnuft men som Nina Björk konstaterar i sin doktorsavhandling Fria själar, så är vi människor i första hand inte rationella utan relationella.
Vi styrs av de situationer vi hamnar i och av de relationer som uppstår där. I nya situationer skapar vi oss nya identiteter.
Ondska är ofta inget annat än rädsla, grupptryck, lydnad och anpassning.
När vi säger att det inte går att förstå det onda är det för att vi inte tillåter det att bli begripligt.
En sådan ovilja får politiska och samhälleliga konsekvenser. Det påverkar hur vi uppfostrar våra barn, hur vi hanterar kriminalitet, hur vi undervisar i skolorna, hur vi förstår och bemöter en företeelse som terrorism, vilken utrikespolitik vi för och hur vi hanterar sociala problem. Utan vilja att förstå tappar vi verktygen för att finna fungerande lösningar.
Media och religion
Är det kanske ordet ”ondskas” religiösa konnotationer som gör oss blinda för dess socialpsykologiska orsaker?
Genom tiderna har ondskan givits mytiska och mystiska dimensioner och någon slags diffus ”ond kraft” bortom vår kontroll spökar fortfarande och skymmer sikten för de onda handlingarnas verkliga ursprung.
För den svartvita människosyn som är en förutsättning för att se världen i bara gott eller ont har i vilket fall numera medierna ett stort ansvar.
I den gängse nyhetsrapporteringen finns det så gott som alltid bara två sidor.
Balans, tycks de flesta journalister anse, uppnås bäst genom att två personer som står så långt ifrån varandra som möjligt ställs emot varandra.
Medierna tränar oss i att se världen i antingen-eller, aldrig i både-och och inte heller i spektrum. Mediedramaturgin lär oss att förenkla, utesluta och polarisera. Vi förbereds för att se världen i ont och gott på samma sätt som religioner tränat människor i samma sak förr.
Fyra sorters ondska
I Ondskans filosofi delar filosofen Lars Fr. H. Svendsen in ondskan i fyra olika sorter, utifrån varför vi gör det onda.
- Den demoniska ondskan innebär ondska för ondskans egen skull.
- Den instrumentella ondskan utförs i syfte att uppnå något som vi anser vara gott.
- Den idealistiska ondskan utförs i tron att handlingarna är goda, som exempelvis häxprocesserna.
- Medan den dumma ondskan utförs oreflekterat och springer ur lydnad, grupptryck eller kanske bara ur gammal vana.
Den demoniska ondskan anser Svendsen vara ett marginellt fenomen och jag är böjd att hålla med. Ren sadism är något ovanligt i vårt samhälle; ändå är det den typen av ondska som vi kanske oftast tänker på när vi hör ordet och den skymmer sikten för de andra formerna, som är betydligt vanligare.
De andras ondska
Föreställningar om andras ondska har i sig orsakat mer ondska än något annat.
I syfte att oskadliggöra dessa andra ”onda” har den idealistiska ondskan tagit sig många grymma uttryck – kampen mot terrorismen är bara ett av de senaste exempel men ett mycket åskådligt sådant.
De som håller i trådarna för ”kriget mot terrorismen” har gjort sig själva till redskap för en idealistisk ondska, med inslag av instrumentell ondska och med många hantlangare som sorterar in under den ”dumma” ondskan.
Fler skalor samtidigt
Jag tror att Chantal Mouffe har rätt i att det är en dålig väg att gå att försöka tänka bort höger och vänster och instämmer i att politik ska handla om politiska och inte om moraliska motsättningar.
Men jag tror att hon kanske missar något om hon tror att en återgång till mer strikt höger-vänstertänkande är lösningen för att undvika att politiken hemfaller åt moralism på skalan gott-ont.
Alla system med bara två poler riskerar att förr eller senare, för de inblandade, få sina värden omvandlade till ont-gott.
Det vi behöver för att undvika att fastna i ond-god-beskrivningen av världen är kanske snarare en aktiv användning av fler värde- och bedömningsskalor (och inte bara av fler geografiskt spridda poler, som är det Chantal Mouffe förespråkar i Om det politiska).
Kanske kan vi tona ner ond-godskalan genom att kräva att världen bedöms också utifrån sådana begrepp som helhet-fragmentarisering, kortsiktighet-långsiktighet och en rad andra skalor. Ju större mångfald desto mindre risk för en glidning mot att beskriva världen i ont och gott.
Ett visst hopp
Kanske kan man hoppas att ondskemodellens nedgång sammanfaller med den förre amerikanske presidentens (ondsketeorins överstepräst) avgång.
I vilket fall tycks Barack Obama ha ett betydligt mer nyanserat språkbruk och det är ju alltid en början.
Bok: Om det politiska.
Författare: Chantal Mouffe.
Översättning: Oskar Söderlind.
Förlag: Tankekraft.
Bok: Ondskans filosofi.
Författare: Lars Fr. H. Svendsen.
Översättning: Ulla-Stina Rask.
Förlag: Natur och Kultur.
Eva-Lotta Hultén
