Sökarljuset i pensionsskandalen inom AMF har de senaste dagarna flyttats från en enda styrelseledamot, LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin, till en granskning av hur ordföranden och hela styrelsen har uppträtt.
 

 

I mitten av veckan startade utredningen om ifall styrelsens ordförande, Göran Tunhammar, informerat styrelsen på ett korrekt sätt om det verkliga innehållet i pensionsavtalet mellan bolaget och dess tidigare vd, Christer Elmehagen.

Uppgift mot uppgift
Rätt eller fel – ingen vet. Uppgifter står mot uppgift om hur ärendet hanterats och vad som visats för vem och vid vilken tidpunkt. För utomstående är de interna turerna omöjliga att klarlägga. Svaret kommer från de oberoende revisorernas granskning, kanske redan under helgen.

Om viktiga dokument undanhållits, eller endast redovisats övergripande och svepande, förändras till en del synen på ledamöternas agerande. Men det fritar dem inte från ansvar för de skyhöga avsättningarna till Elmehagens pension.

Det grundläggande kravet på styrelseledamöterna kvarstår:

De har en skyldighet att sätta sig in i de överenskommelser som de fattar beslut om.

Beklagar
Den insikten har också lett till uttalanden från både Svenskt Näringslivs vd, Urban Bäckström, och LO:s ordförande, Wanja Lundby-Wedin. Båda ångrar och beklagar att de inte ställt fler frågor och gått till botten med mångmiljonpensionen till AMF:s tidigare vd.

Att uppgifterna om miljonavsättningarna varit offentliga i årsredovisning efter årsredovisning – och därför fullt möjliga att ta del av och ställa frågor kring – är uppenbart.

Problemen med pensionsmiljonerna är dock långt större för LO än frågan om vem som visste vad eller ställde frågor till vem. Det handlar om organisationens framtida trovärdighet som samhällskritiker och röst för de arbetande, för rättvisa och en rimlig fördelning.

Trovärdigheten skadad
Att trovärdigheten skadats är uppenbart. Tydligast framgår det av den hårda och allvarliga kritiken från LO-medlemmarna. Förståelsen är så här långt noll ute på arbetsplatserna och tonen i kommentarerna är hård och fördömande visavi den egna ledningen.

Trots det är sannolikt inte Wanja Lundby-Wedin avgång nära förestående, förutsatt att hon själv orkar rida ut stormen. Stödet från LO-styrelsen är så här långt obrutet. Ingen säger sig ha förlorat förtroendet för henne och det skiljer ut henne från de paralleller som dragits till den förrförre LO-ordföranden Stig Malm.

Han fick snart sagt alla emot sig – de inflytelserika förbundsordförandena i landssekretariatet, den socialdemokratiska partiledningen, den socialdemokratiska riksdagsgruppen och till sist medlemmarna. När de sistnämnda gjorde tummen ner valde han att avgå. Situationen är än så länge annorlunda för Wanja Lundby-Wedin.

Men om revisorernas granskning av AMF-pensionen visar att allt skötts reglementsenligt av både ersättningskommittén och styrelseordföranden kan kritikstormen ta ny fart.

Då prövas på nytt hennes stöd i LO:s styrelse.