Sparsamhet är en dygd. Fast det gäller förstås att spara på rätt sätt.

 

En gång i tiden, när jag arbetade på en av våra s-märkta dagstidningar, hörde jag historien om den sparsamme tidningsdirektören och den havererade tryckpressen. Tryckpressen var gammal och reservdelar fanns bara att köpa från England. Den sparsamme direktören konstaterade att flyg var betydligt dyrare än båt. Så reservdelarna skickades sjövägen.

 

Under tiden fick tidningen hyra in sig på ett annat tryckeri. Kostnaden under den tid det tog innan båten kom fram och den egna pressen kunde lagas översteg med råge vad det skulle kostat att skicka dem med flyg.

 

Arbetslöshet kostar

Regeringens myckna tal om sparsamhet med statsfinanserna som hinder för aktiva insatser mot arbetslösheten påminner starkt om denne tidningsdirektör.

 

För sparsamhet handlar ju inte bara om att se på vilka utgifter man kan slippa – utan också om att kolla vilka andra kostnader man då får i stället. Stigande arbetslöshet är inte gratis, ens för statsfinanserna.

 

Vi hade den här diskussionen också på 1930-talet. Då som nu befann sig världen i ekonomisk kris, då som nu utlöst av kollaps på de finansiella marknaderna. Då som nu hade vi en borgerlig regering, som menade att skyddet för statsfinanserna krävde stor tolerans för stigande arbetslöshet. Jag låter därför ordet gå till en av debattörerna från den tiden:


Har vi råd att arbeta?
”Arbetslösheten innebär inte bara försakelse och lidande för de arbetslösa och deras familjer, Då arbetskraften icke används, betyder det också att naturtillgångar ligger outnyttjade, och att produktiva anläggningar icke tas i bruk. Hela samhällets förluster genom den ekonomiska krisen står därför i ett visst förhållande till de arbetslösas antal, och man mäter kanske dessa förluster bäst genom att mäta arbetslöshetens omfattning.

 

Kan någonting då vara rimligare än att söka utvägar för att skaffa arbete åt de arbetslösa? Kan någonting bättre svara mot hela samhällets intresse än att låta det allmänna sätta igång arbeten, då de enskilda företagarna inskränker sin verksamhet och inte anser det lönande att anställa arbetskraft i samma utsträckning som förut?

 

Men mot förslaget att på detta sätt bereda arbete åt de arbetslösa sätter de borgerliga partierna sitt krav på sparsamhet i det allmännas utgifter. (–). Vi har inte råd att skaffa arbete åt så många som vi skulle önska, ty samhällets tillgångar är begränsade. Kristiden tvingar till en sparsamhet större än den vanliga, och det är detta tvång att spara, som förbjuder oss att skapa arbetstillfällen i den av socialdemokratin önskade omfattningen. (–)

 

Inför den växande arbetslösheten skulle medborgarna alltså bekymrat men undergivet säga till varandra: Vi är för fattiga för att kunna arbeta. Och ju fattigare vi blir, desto mindre har vi råd att arbeta.

 

Det finns intet folk med sitt sunda förnuft i behåll, som i längden kan slå sig till ro med en ekonomisk visdom av detta dårhusmässiga slag. Om inkomsterna sjunker, om fattigdomen ökas, beror det uppenbart på att vi inte arbetar lika mycket som förut, att vi inte håller den produktiva verksamheten igång, och den första uppgiften måste därför bli att åter öka arbetstillfällena och utvidga produktionen.”

Ernst Wigforss, Har vi råd att arbeta? (1932)


Helt om från regeringen
Den Reinfeldska uppgivenheten inför arbetslösheten är en 180-graderssväng från valrörelsen, där nödvändigheten att få fler i arbete var det allt dominerande budskapet. Och kritiken mot socialdemokratin var, som bekant, att vi tagit alldeles för lätt på arbetslösheten.

 

I dag är åsikten den rakt motsatta: arbetslösheten är inget att göra åt, den måste bli värre innan den kan bli bättre, så det är bara att bita ihop och tänka på statsfinanserna.

 

Den moderata u-svängen beror på att man inte längre kan förklara arbetslösheten med ”för generös” a-kassa. Nu heter förklaringen ”marknadshaveri”. Och kräver åtgärder som moderaterna aldrig varit bekväma med.

 

Allt eller inget?

Statliga ingripanden kan givetvis inte fullt ut motverka krisen, vilket verkar vara Reinfeldts argument för att inte göra något alls. Men vem har sagt att politik handlar om valet mellan allt eller ingenting?

 

Arbetslöshet får effekter inte bara för de arbetslösa. Effekterna multipliceras genom hela ekonomin. Fler arbetslösa betyder fler människor med sänkt köpkraft; effekten förstärks av att de som har jobb för säkerhets skull sparar mer. Produktionskapacitet förstörs när lägre efterfrågan slår ut ännu fler företag, och förlorad yrkeskompetens och skulder på investeringar som inte längre kan utnyttjas gör det svårare att komma igen, när konjunkturen vänder.

 

Tillbaka till 20-talet

Det är alltså inte ointressant om arbetslösheten blir 8, 10 eller 12 procent; ju större arbetslöshet, desto värre konsekvenser. Att vi inte kan hindra arbetslösheten från att stiga är inget skäl att avstå från att försöka begränsa ökningen.

 

Moderaterna låter i dag som kopior av 20-talshögern. Liksom då handlar det inte om ekonomi, utan ideologi. Den ideologi nämligen som hävdar att marknaden är bäst på att reparera sig själv, och att det bara är till skada att försöka skynda på den processen.

Wigforss igen:

”I våra moderna samhällen möter vi bilden av en produktionsmekanism, som behärskar mänskorna i stället för att behärskas av dem. Under kriserna blir det mera än någonsin klart, hur även de borgerliga klasser, som är kapitalets ägare och förvaltare, står rådvilla och maktlösa inför den ekonomiska ordning, de anses ha skapat och som kallas den borgerliga eller kapitalistiska. (–) Mot denna förödmjukande underkastelse under en ekonomisk mekanism, som är mänskornas egen skapelse, ställer socialdemokraterna det krav som förnuftiga varelser aldrig kan släppa, att mänskan skall vara herre över sina produktionsverktyg och icke deras slav.”

Anne-Marie Lindgren
Utredningschef på Arbetarrörelsens tankesmedja

Skicka ett e-postbrev till ledarredaktionen