Arbetsgivarna hoppas på krisen

Sammanbrottet i förhandlingarna om ett nytt huvudavtal mellan LO, PTK och Svenskt Näringsliv är inte sista spiken i den svenska modellens kista. Men arbetsgivarnas uppbrott från förhandlingsbordet varslar om en besvärlig avtalsrörelse 2010 – och avslöjar att arbetsgivarna hoppas att krisen ska ändra maktbalansen på arbetsmarknaden.

Det spirande förtroende och den tillit som vuxit mellan parterna under de gångna 18 månaderna fick sig ytterligare en rejäl smäll när förhandlingarna avbröts. Och nya försök att sitta ner med en så omfattande agenda lär dröja.

Det minst sagt överraskande beskedet från Svenskt Näringslivs vice vd Jan-Peter Duker att förhandlingarna om ett nytt huvudavtal är avslutade just som onsdagens överläggningar skulle börja väckte häpnad – men också en god portion ilska – hos motparterna.

Oförändrat i sak
I sak innebär sammanbrottet att Saltsjöbadsavtalets regelsamling från 1938 fortfarande lever. Och läget är detsamma som när samtalen om ett nytt huvudavtal inleddes hösten 2007.

I dag och i morgon märks ingenting av sammanbrottet ute i den så kallade verkligheten. Där pockar andra och mer närliggande problem på uppmärksamhet.

Men inför 2010 års avtalsförhandlingar finns det anledning att höja varningsflagg. Utan ett nytt gemensamt regelverk – manifesterat i ett nytt huvudavtal – ökar sannolikheten för svårigheter.

Lika för alla
Kungstanken bakom ett förnyat huvudavtal för mellan 1,5 och 2 miljoner löntagare på den privata arbetsmarknaden var att skapa gemensamma och lika regler för alla: för arbetare och tjänstemän i alla branscher.

Det skulle borga för en stabil lönebildningsprocess där alla var underkastade samma regelverk. Alla skulle presentera sina krav vid samma tidpunkt, följa en tidtabell för förhandlingarna och utse sina egna medlare.

Nu saknas det gemensamma regelverket och det enda drivankaret på den privata lönemarknaden är industriavtalet. Och det täcker bara en mindre del av den. Det var dessutom redan förra gången omstritt som lönenorm.

Komplicerat för unionen
För Unionen, en av de tyngsta organisationerna som bär industriavtalet, är verkligheten sammansatt och komplicerad. 65 procent av medlemmarna arbetar inte i industrin och är därför inte bundna av den överenskommelsen.

Med ett nytt huvudavtal på plats hade olikheterna suddats ut. Nu inställer sig genast frågan om de 65 procent av medlemmarna som står utanför industriavtalet stillatigande tänker acceptera att löneökningstakten normeras av den kvarvarnade tredjedelen medlemmar – eller?

Liknande diskussioner kan mycket väl uppstå inom LO där det också finns skilda uppfattningar om huruvida alla ska traska patrull till industrins framförhandlade löneuppgörelser. Eller om den internationellt konkurrensutsatta industrin ska få en röst som alla andra i samordningen.

Ökade spänningar inom och mellan olika fackförbund är sannolikt därför en oundviklig följd av sammanbrottet.

Dold agenda
De uppenbara fördelarna av ett likartat regelverk vid löneförhandlingar, inte minst för arbetsgivarna, övergavs av Svenskt Näringsliv av hittills okända skäl som kan stå på en dold agenda. Beslutet att bryta överläggningar måste rimligen vila på en analys att viktiga framgångar kan nås på ett annat sätt.

I dag är det svårt att se mer än två tänkbara vägar – politiken och krisen.

På kort sikt finns ingenting att hämta från politiken i de två kärnfrågor som arbetsgivarna själva lyfter fram: lagen om anställningsskydd och konflikträtt. Regeringen stängde dörren för ingripande redan timman efter sammanbrottet. Det blir ingen lagstiftning.

Krisen kan
På längre sikt är en bedömning av vad politiken förmår eller önskar svårare att göra. Men sannolikheten för att en regering, oavsett färg, skulle utmana hela Löntagarsverige med långtgående förändringar i las eller inom konflikträtten känns avlägsen.

Krisen, eller rättare sagt krisens härjningar, är mer svårbedömda. Hot om omfattande neddragningar och arbetslöshet kan lokalt tvinga fram uppgörelser som hittills inte skådats på svensk arbetsmarknad.

Svenskt Näringslivs ordförande, Signhild Arnegård Hansens, utpekande av IF Metalls krisuppgörelse som ett hoppingivande exempel på nytänkande förstärker intrycket:

Arbetsgivarna tycks  se krisen som vägen mot nya regler på svensk arbetsmarknad.