I samma ögonblick som förhandlingarna om ett nytt huvudavtal mellan arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv, LO och PTK sprack inleddes det som engelsmän kallar blame-game – spelet om vems felet var.

/media/lotidningen/media/images/bylinebilder/analysto.png

Bäst förberedda för att utmåla motståndaren som skyldig till allt ont var tveklöst arbetsgivarna inom Svenskt Näringsliv. Deras pressmeddelande var skrivet och hann nästan distribueras innan förhandlingarna var brutna. Argumentationen var trimmad och färdig sedan flera dagar tillbaka:

Allt är fackens fel. De är ovilliga att tänka nytt, de är omoderna och kort sagt omöjliga att få med på en uppgörelse som syftar framåt och bär modernitetens prägel, tar hänsyn till krisen och så vidare.

Fem i tolv
Inte ett uns av självkritik går att spåra i arbetsgivarnas beskrivning av misslyckandet, för ett misslyckande är sammanbrottet under alla omständigheter. Samtalen och förhandlingarna har pågått i ett och ett halvt år – och en minut i tolv bryts förhandlingarna. I sanning en nesa för alla inblandade.

Förhoppningar om ett nytt huvudavtal föddes 2007 i ett somrigt Almedalen av förre generaldirektören för Medlingsinstitutet, Anders Lindström. Och det fick snabbt ett positivt mottagande av LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin.

Med den officiella inbjudan till nya överläggningar om ett huvudavtal på hösten samma år var manegen krattad. Vis av tidigare misslyckanden inleddes samtal, en slags sondering om förhandlingar var meningsfulla.

Värt att förhandla
De tre chefsförhandlarna, Jan-Peter Duker från Svenskt Näringsliv, Lars-Bonny Ramstedt från PTK och Erland Olauson från LO, samtalade så väl att respektive huvudorganisation tyckte att det var dags att övergå till regelrätta förhandlingar våren 2008.

I upptakten kunde svårigheterna identifieras tydligt. Men förhandlingar är som bekant det möjligas konst och kanske skulle därför parterna kunna hitta avvägningar som alla tre kunde leva med.

Det gällde framför allt konflikträtten och lagen om anställningsskydd. Kring de här frågorna visste alla på förhand att det skulle bli svårt att hitta lösningar. Det fanns och finns mycket skarpa uppfattningar i alla läger om vad som är möjligt respektive omöjligt att fästa i ett avtal.

Gick inte
Fram till i dag, onsdag den 11 mars, har hoppets låga dock flämtat, åtminstone bland förhandlarna, men oenigheten kring de två kärnfrågorna gick inte att överbrygga. Svenskt Näringsliv upprepar i sin sista (senaste?) pressrelease de ursprungliga kraven från hösten 2007. De anklagar facken för att vara styvnackade och omöjliga att komma överens med.

Verkligheten är dock en annan. I de omstridda maktfrågorna har LO och PTK varit kreativa och konstruerat olika förslag. Svaret på den fackliga kreativiteten har i dag visat sig vara en upprepning av ursprungskraven från Svenskt Näringsliv.

Den sortens eftergifter från facken som arbetsgivarna efterfrågar finns inte på kartan. Inget fackförbund inom LO eller PTK accepterar långtgående inskränkningar i möjligheten att vidta stridsåtgärder. Inget förbund accepterar heller att anställningstid slopas som kriterium vid uppsägningar för att ensidigt låta arbetsgivarna bedöma kompetens och avgöra vem som får stanna och vem som tvingas lämna jobbet.

Öppet för politik
Detta har arbetsgivarna vetat allt sedan starten av förhandlingarna. Deras avhopp, fem i tolv, illustrerar därför något annat. Kanske är de nöjda med nuvarande regelverk, åtminstone på kort sikt. I förlängningen andas deras uttalanden också förhoppningar om en politisk inblandning. Men vem kan i dag garantera att politiken utvecklas i den riktning som arbetsgivarna vill?

Avhoppet i dag innebär att förhandlingsvägen sannolikt stängs för många år framåt. Det tog tio år för parterna att komma över sammanbrottet i förhandlingarna om en allians för tillväxt. Det kan ta ännu längre tid den här gången.