Dags att granska regeringen

Alla aktörer i den omsusade krisuppgörelsen mellan IF Metall och fyra arbetsgivareförbund har granskats. Deras motiv har skärskådats och framför allt fackets agerande har ifrågasatts och kritiserats hårt.

Men krisens viktigaste och mest kraftfulla aktör – regeringen – har undgått kritik. Detta trots att regeringens hantering av arbetslöshetsförsäkringen, utformningen av arbetsmarknadspolitiken och passiviteten vad gäller insatser för utbildning/permitteringar är några av orsakerna bakom krisuppgörelsen.

Sedan tidigt i höstas har fackliga krav framförts vid upprepade tillfällen till regeringen om behovet av insatser för att mildra effekterna av den våg av varsel som svept och sveper fram över arbetsmarknaden i allmänhet och industrin i synnerhet.

Upprepar sig
Men inom de områden som de anställda och deras fackliga organisationer krävt insatser har regeringen inte velat lyssna. Beskedet har varit ett och samma från Rosenbad: Budgeten är expansiv, varsel är inte detsamma som arbetslöshet och arbetslöshetsförsäkringen behöver inte ändras.

I klartext betyder regeringens besked att industriarbetare inte har något att hoppas på. A-kassan kommer att fortsätta att ge usel ersättning, avgiften kommer att vara skyhög och arbetsmarknadspolitiken bereder inte plats för särskilt många av dem som drabbas av arbetslöshet.

Ett tydligare politikskifte från aktivitet och försök till kompetenshöjning av de arbetslösa inför en framtida konjunktursvängning – till passivitet och låg ersättning har aldrig skådats. 2009 har arbetslöshet blivit ett individuellt problem.

Samsyn saknas
Tidigare fanns en relativt bred samsyn om att arbetslöshet inte orsakades av den enskilde utan speglade svängningar i konjunkturen och understundom i struktur, då verksamheter tilläts slås ut men där människorna räddades och gavs nya chanser i arbetslivet. I dag saknas den samsynen.

I stället upplevs regeringspolitiken som direkt riktad mot de tiotusentals anställda som på alla sätt försöker och vill klamra sig fast vid sin anställning. Alternativet är så avskräckande att både påtvingad arbetstidsförkortning med lägre inkomst som följd, uppskjuta löneökningar och rena lönesänkningar blivit aktuella.

Flera varsel
Just nu hukar majoriteten av landets anställda inför vad som kan komma att bli en andra våg av uppsägningar. Ingen vågar ens andas om att krisen nått botten. Med företag som går på halvfart, om ens det, kommer det snart mer av samma medicin som tidigare – varsel om omfattande uppsägningar.

Inte ens krisuppgörelser om deltidsarbete inom industrin kan ändra detta. För att mildra effekterna krävs statliga insatser. Partssystemet har sträckt sig så långt det förmår – nu måste staten visa sin vilja att bidra till en arbetsmarknad så att den lever också i morgon.