Försäkringskassan i förskingringen
Våra trygghetsförsäkringar är snart inte värda namnen. Arbetslöshetsförsäkringen röstades igenom i riksdagen 1934 för att motverka fattigdom och misär för arbetslösa. Redan på den tiden var man medveten om att kriminalitet och risk för revolution i samhället ökar vid utbredd fattigdom. Riksdagens båda kamrar röstade senare igenom sjukförsäkringen för att gälla från den 1 januari 1955 med stor enighet av samma skäl. Endast dåvarande Högerpartiet var emot.
Nu har Alliansregeringen våldsamt ändrat villkoren i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna samtidigt som man infört omorganisationer med personalminskningar som negativt påverkar utbetalningstiden till de försäkrade.
Människor som på grund av sjukdom och arbetslöshet eller på annat sätt är beroende av trygghetsförsäkringarna har redan genom sin situation blivit tvingade avstå minst 20 procent av sin inkomst. Att sedan utsätta denna grupp för orimlig väntan på utbetalning är omänskligt.
Försäkringskassan har en effektiv, vinstgivande och klart underskattad resurs som bör utnyttjas bättre i detta läge. Avdelningar som utreder arbetsskador har gott om engagerade och ibland förvånansvärt påhittiga medarbetare. I sin iver att tolka försäkringsvillkoren förvandlar de utslitna och olycksdrabbade försäkringstagare till friska individer.
Byggnadsarbete med mångårigt slit med tunga lyft och ensidiga arbetsuppgifter kallas av försäkringshandläggarna för ett ”dynamiskt och omväxlande arbete” som är näst intill hälsofrämjande.
Att få olycksfall i vården godkänt som arbetsskada är i praktiken omöjligt på grund av att det inte anses vara ”en oväntad plötslig händelse” om vårdpersonalen skadar sig i sin iver att göra ett bra arbete för patienterna.
Även avdelningar som har till uppgift att övervaka rehabiliteringslagstiftningen bör kunna utnyttjas bättre.
Dessa synnerligen ambitiösa, plikttrogna och välutbildade personer inom försäkringskassan bör sättas in för att undsätta sina överbelastade kollegor som handlägger utbetalningar av redan godkända ersättningar.
Ett mera bestående resultat torde uppnås om nuvarande regering snabbt insåg att försäkringskassan behöver mer resurser för att upprätthålla ett rimligt försäkringsskydd.
Politik är vardaglig verklighet. Kanske är inte långa handläggningstider och kraftigt försenade utbetalningar en slump.
Björn Axelsson
Tidigare försäkringshandläggare,
Målarna avd 3