Sopbrist i Bombay i krisens spår

De välmåendes sopor är de fattigas levebröd i Bombay. Framför allt är det kvinnorna som försörjer sig på att samla in och sortera sopor. De här kvinnorna sitter på rad och sorterar plast.

Finanskris och lågkonjunktur drabbar inte bara de rika i Indien. I landets mest välmående stad livnär sig tusentals människor på att återvinna sopor. Men med lägre konsumtion har det blivit brist på sopor på gatorna.
 
Man ser dem överallt på Bombays gator – de flesta kvinnor. Med vita säckar på ryggen kryssar de mellan butikerna och längs med husväggarna där skräpet till sist hamnar i en stad som nästan helt saknar offentlig sophantering.

De samlar in allt som går att återvinna och därför betingar ett pris i återvinningsindustrin. En tom plastflaska blir snabbt upplockad. Plastpåsar, emballage och tomma oljedunkar av tenn är också värdefulla fynd. Likaså gamla kulspetspennor eller en trasig fläkt – inget undgår sopplockarnas ögon.

För att tjäna 200 rupier (cirka 35 kronor) en dag måste de samla in 100 kilo skräp. Det är numera ett stort problem för Bombays fattiga.

Skräpet en bristvara
Trots att man med svenska ögon tycker att hela staden är täckt med avfall har bra skräp blivit en bristvara. Finansoron och lågkonjunkturen har satt sina spår. De rika Bombayborna och den allt större medelklassen konsumerar mindre – och med lägre konsumtion blir det inte lika mycket som slängs.

– Vår omsättning har minskat med hälften, berättar Anjum, ägare till en av slumområdet Dharavis små recyclingfabriker. Han har åtta anställda, som tjänar 200 indiska rupies per dag. Anjum låter än så länge alla ha jobben kvar, i väntan på bättre tider.

Här i plåtskjulen i Dharavi, mitt i Bombay, hamnar skräpet till sist. Då har det gått genom olika mer eller mindre nödvändiga mellanhänder som gjort sig en hacka. I den indiska ekonomin finns sällan behov av rationaliseringar för att öka effektiviteten. Nästan oändlig tillgång på billig arbetskraft gör det möjligt att ha arbetsuppgifter som till synes är onödiga. Men det håller folk sysselsatta och ger åtminstone mat för dagen.

Outhärdlig stank
I slummens prång och i mörka lagerlokaler sitter arbetarna på marken och sorterar skräpet i olika kvalitéer och färger. Sedan mals det ner, smälts och blir till pellets som säljs vidare till plastfabriker både i och utanför Indien för att bli nya flaskor, pennor eller Barbiedockor. Ett kilo pellets kostar 35 rupies.

Verksamheten bedrivs mitt bland bostäder, och stanken från smält plast som blandas med öppna avlopp är på gränsen till outhärdlig.

– De klagar inte, de är glada för att de har ett jobb, säger Anjum utan att röra en min.

En del av arbetarna är födda i Dharavi, andra kommer från landsbygden i södra Indien eller Uttar Pradesh i norr för att tjäna ihop pengar till sina familjer som är kvar hemma. Tolv timmar är en normal arbetsdag.

Big business
Men återvinning är inte bara brödfödan för tusentals fattiga. För dem som befinner sig högst upp i näringskedjan är skräpet big business.

– Det finns mångmiljonärer som bor här. De kan tjäna mellan 2.000 och 5.000 dollar per dag, säger Jockin Arputham, ordförande i ett internationellt nätverk av sluminvånare: Slum Dwellers International.

Han ser att jag blir häpen: Skulle vara mer lönsamt att driva skräpbusinnes i slummen än att vara vd på ett börsbolag i Sverige?

– Du måste förstå Bombay. Det är möjligheternas stad där man inte bryr sig om vilken religion eller kast du tillhör. I går var du tiggare – i dag är du miljonär. Du hittar miljoner av kontraster här, förklarar Jockin Arputham.

Byggbolagen kastar lystna blickar
Miljonärerna bor, trots att de skulle ha råd med en lyxlägenhet i södra Bombay, kvar i slummen där de själva växt upp. De vill vara nära sin verksamhet.

– De trivs här liksom jag själv gör. Vi är ”slumdwellers”, säger Jockin Arputham, som själv kom till Dharavi i yngre tonåren.

Frågan är dock hur länge till de kan kalla sig slumbor. Jakten på vinster har gjort Dharavi till ett hett byte för byggbolag och investerare. När fattigt folk började bygga sina skjul i Dharavi på 1960-talet låg det i utkanten av staden. Men Bombay som nu har en befolkning på runt 20 miljoner har vuxit över alla breddar och Dharavi ligger inklämt mellan nya bostadsområden för medelklassen.

Markpriserna i delar av Bombay är i nivå med Manhattans. Dharavis 1,7 kvadratkilometer motsvarar ett värde på tio miljarder dollar som ligger i träda och väntar på att kapitaliseras.

– Men alla projekt ligger nere på grund av finanskrisen. Investerarna avvaktar, säger Jockin Arputham.

Snabbt förfall
Själv är han positiv till att slummen rivs och ersätts av moderna bostadshus med avlopp. Men hittills har endast sju åttavåningshus färdigställts. Husen som bara har fem år på nacken är ser redan rejält slitna ut och många Dharavibor anser att de inte är några attraktiva bostäder.

– Varför ska vi flytta till en liten lägenhet på 21 kvadratmeter när vi i dag har 42? säger Javed.

Han är son i en familj på sju personer som delar sitt boende i en av Dharavis gränder. Föräldrarna har bott i samma hus i 45 år.

Rivs slummen försvinner även verksamheterna som huserar i bottenvåningarna. Som nu är deras försörjning.

– Då blir vi tvungna att hyra ut våra lägenheter för att få inkomster. Något annat kan vi inte göra, säger han uppgivet.

David Grossman
Skriv ett e-postbrev till redaktionen