SISTA ORDET. Månaderna går och varslen består. Höstens förlamande chock när varseltalen varje månad skrevs i femsiffriga tal håller arbetsmarknaden i ett skruvstäd. Veckosiffrorna är fortsatt högre än tidigare års månadssiffror och ingen siar ens längre om att det värsta är över.

Så här långt har industrin drabbats hårdare än andra branscher, men ingen sektor eller bransch förefaller att undgå krisens härjningar. Efterfrågan på varor och tjänster faller brett – det gäller för både hushållen, företagen och deras kunder.

Och med osäkerheten följer försiktighet. Men det som är logiskt och rationellt i det enskilda fallet riskerar att få katastrofala följder när alla agerar likadant samtidigt. Den ekonomiska inbromsning som redan skördar offer i form av varsel och uppsägningar riskerar att förstärkas när tilltron till morgondagen är nära noll.

Om ingen litar på att försörjningen är tryggad för överskådlig tid finns bara ett sätt att agera – safety first, pengarna i madrassen eller något annat lika fantasifullt, men förödande för ekonomin.

Det krävs ekonomisk politik för att räta upp situationen
För varje undanstoppad konsumtionskrona hotas jobbet för än fler och den nedåtgående spiralen fortsätter. Det krävs ekonomisk politik för att räta upp situationen. Att vänta och se löser ingenting.

Runt om regeringen – hos både fack och arbetsgivare, bland fristående experter och inom den politiska oppositionen – finns en hel flora av förslag som kan bidra till att hålla hjulen i gång och så långt möjligt motverka fortsatt utslagning av arbetsplatser och därmed människor.

Men de, av snart sagt alla, efterfrågade insatserna på arbetsmarknaden syns fortfarande inte till. Arbetsmarknadspolitiken förefaller istället ha tagit rast – vila under det ”skitår” som arbetsmarknadsministern förutspått.

I svaga och skakiga tider är politiken människornas bästa vän
Det borde vara tvärtom. I svaga och skakiga tider är politiken människornas bästa vän. Det är då stimulanser, riktade sådana, får bäst effekt och de borde därför stå allra högst på dagordningen.

Mer pengar till arbetsmarknadsutbildningar, mer pengar till KomVux, mer pengar till de arbetslösa i form av högre ersättningar, mindre av rehabkedjor som fyller på arbetslöshetskön och mindre jakt på sjukskrivna och föräldrar som tar hand om snuviga barn.

De varslade eller redan arbetslösa och deras villkor måste stå i centrum under krisbekämpningen. Varselsiffrorna är allt annat än statistik. Bakom varje varsel finns en individ vars vardag slås i bitar. Varje dag drabbas hundratals familjer av besked om förestående varsel. Och statsminister Reinfeldts eviga betonande att varsel inte är detsamma som arbetslöshet ekar allt tommare. Efterfrågan på arbetskraft faller som en sten och allt fler varslade går därför rakt ut i arbetslöshet.

Med nuvarande brist på arbetsmarknadspolitik och en av de lägsta ersättningarna inom OECD vid arbetslöshet är risken överhängande att många slås ut permanent. De förmår inte komma tillbaka när konjunkturen väl vänder.