Kärnkraften har varit en återkommande problem- och stridsfråga i svensk politik alltsedan 1970-talet. Olusten inför kärnkraftens risker har, med varierande styrka, skapat ett opinionstryck för avveckling. Som dock ständigt kolliderat med de konkreta svårigheterna att göra det. Bakom de svårigheterna finns i sin tur en härva av tekniska, ekonomiska, kommersiella och maktpolitiska faktorer, ofta svåra att separera från varandra.
 |
Det började redan 1976, där den dåvarande centerledaren Torbjörn Fälldin i valrörelsen lovade att aldrig sätta sig i en regering som laddade en ny kärnkraftsreaktor.
Sedan gjorde han precis det – satte sig i en regering som laddade nya reaktorer. Att spräcka möjligheten till ett borgerligt maktövertagande efter 44 års socialdemokratiskt styre var ett för högt pris att betala bara för att slippa ytterligare två kärnkraftsreaktorer
Sedan sprack regeringen ändå 1978, just på energifrågan.
Intern kamp
Socialdemokratin å sin sida utkämpade en intern kamp om ja eller nej till kärnkraft, där principiell motvilja stred mot praktiska hänsyn. Haveriet i Harrisburg gjorde till slut att valet hänsköts till den folkomröstning som centern länge krävt men övriga partier tvekat inför.
Harrisburg-olyckan innebar en kraftig ökning av kärnkraftsmotståndet, så kraftig att ingen vågade formulera det som sakligt sett borde ha varit ett av omröstningens alternativ, nämligen ja till kärnkraft. Alternativen blev i stället ”avveckla nu” eller ”avveckla senare”.
Historien därefter är en ständig framflyttning av tidpunkten för avvecklingen. Endast de två rektorerna i Barsebäck har stängts, den sista 2005 i en energipolitisk överenskommelse mellan centern och socialdemokraterna.
Nu sätter regeringen – inklusive centern – alltså punkt för avvecklingen. Det är ingen djärv gissning att dagens centerledare Olofsson i likhet med företrädaren Fälldin vägt intresset av borgerlig regeringsmakt mot betydelsen av en kärnkraftavveckling, och funnit makten väga tyngre.
Hopp om splittring
Uppenbart hoppas nu regeringspartierna att kärnkraftsfrågan ska försvåra för den rödgröna koalitionen. Dels därför att det finns starka åsiktsbrytningar inom socialdemokratin, där framför allt företrädare för några tunga LO-förbund är kärnkraftsanhängare. Dels därför att regeringen kan spela på en oro för att en kärnkraftsavveckling ska skapar problem för både ekonomi och välfärd om energin då inte räcker till.
Det är också uppenbart att regeringen låtit kraven från industrin väga tungt. Industrins företrädare har över huvud taget aldrig accepterat avvecklingstanken utan hela tiden tryckt på för en omläggning av politiken. Kommentarerna från det hållet är påtagligt nöjda.
Klimatkrisen ändrar förutsättningarna
Dock, näringslivet har lobbat länge i den frågan, så varför gå den till mötes just nu – när regeringspartierna i valet deklarerade att kärnkraftsfrågan inte behövde avgöras före 2010? Och när inte ens kärnkraftsindustrin tycker att det behövs ett besked förrän om några år? Och när även de mest kärnkraftsnegativa partierna inte kräver någon omedelbar avveckling utan kan tänka sig vänta 10 – 12 år?
Svaret är de ändrade förutsättningar som klimatkrisen skapat.
Oljeberoendet måste minska. Bara det kräver förändringar i energiförbrukning och energiproduktion, som förutsätter förhållandevis mycket av statliga investeringar och statliga regleringar. Ingendera ligger särskilt väl till för borgerliga regeringar. Alliansen har redan fått kritik för att göra för litet och för att försöka slingra sig undan behovet av förändringar här hemma genom att tillgodoräkna sig stöd till förändringar i andra länder.
Skyggar man för åtgärder som på allvar skulle minska energiåtgången i landet är utbyggd kärnkraft en näraliggande lösning. Att folkpartiledaren Jan Björklund tidigt var ute med det kravet är alltså inte förvånande.
Svåra men inte omöjliga krav
Nödvändigheten att minska användningen av fossila bränslen ställer stora, men inte omöjliga krav. Dock måste man vara realist nog att inse att utmaningarna förstärks, om man parallellt med minskningen av oljeberoendet också ska avveckla kärnkraften.
Men att snabbt bestämma att fortsatta kärnkraftssatsningar är den bästa lösningen är att börja i fel ända. Kärnkraften är ingen långsiktigt lösning; den baseras i sig själv på en ändlig resurs (uran), och problemen med avfallets slutförvaring är lika olöst i dag – och innehåller lika många risker – som vid folkomröstningen 1980. Den bättre ändan att starta i är att målmedvetet utveckla de långsiktiga alternativen, försöka lösa de problem som återstår och att satsa stort på energieffektiviseringar.
Först om detta någon gång under nästa mandatperiod skulle visa sig otillräckligt kan det anses försvarligt att väcka frågan om kärnkraft som en temporärt förlängd nödlösning.
Ingen obotlig kärlek
För den rödgröna koalitionen är alltså utmaningen att lägga fram ett program för energiomställning utan kärnkraft, som är trovärdigt i sig självt och som också visar för väljarna att varken välfärd eller jobb hotas.
För det är naturligtvis inte så att den majoritet för fortsatt kärnkraft som nu syns i opinionsmätningarna handlar om en obotlig kärlek till kärnkraften i sig själv. Det handlar om att man är orolig för vad som händer om den energi kärnkraften producerar faller bort.
Om kärnkraften ska bli en valfråga eller inte beror med andra ord på hur trovärdiga och väl utformade alternativen är.
Anne-Marie Lindgren
Utredningschef på Arbetarrörelsens tankesmedja
