Nästan inget landsting klarar den nationella vårdgarantin patienter som så behöver ska få tid hos specialistläkare inom 90 dagar och eventuellt erforderlig operation inom 90 dagar därefter.
 |
Och i dagarna har tre stora stockholmssjukhus meddelat att de inte tar emot fler remisser till ortopediska operationer. De har ingen möjlighet att klara dem inom de utsatta 90 dagarna, och eftersom de då riskerar att bötfällas väljer de att i stället stoppa tillflödet av patienter.
Möjligen är sjukhusens beslut ett led i ett pågående nervkrig med landstingspolitikerna, i syfte att demonstrera det orimliga i att lägga på sjukhusen ökande åtaganden utan att skicka med resurser att klara dem. Det har hänt förr, och kommer att hända igen – eftersom kraven på sjukvården ständigt växer, medan pengarna inte lika självklart gör det.
Lärdomar att hämta
I ett par decennier nu har svaret på den ekvationen hetat ”effektiviseringar” och ”höjd produktivitet”. Så också nu. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) menar att köerna på många håll skulle kunna kortas genom effektivare organisation. I Stockholms landsting anser det ansvariga sjukvårdslandstingsrådet t o m att neddragningen med 900 anställda vid Karolinska Sjukhuset ska leda till förbättringar för patienterna – genom att tvinga fram mer effektiva sätt att arbeta.
Och visst, all verksamhet kan alltid bli åtminstone litet bättre. De stora skillnaderna i kötid mellan olika landsting tyder ju också på att det finns lärdomar att hämta från dem som ligger bäst till, som skulle kunna ge resultat hos dem som i dag har de längre köerna.
Problemen kvar
Men den här tilltron till effektiviseringar är något man har hört förr, och det rätt länge. Sedan 1990-talet har det pågått ett intensivt arbete med att förbättra rutiner och arbetsprocesser och effektivisera vårdkedjorna. Rimligen borde det också ha gett både förbättringar och höjd effektivitet.
Och ändå – problemet med otillräckliga resurser i förhållande till kraven kvarstår.
Så kanske är det dags att ställa frågan om ”bristande effektivitet” verkligen är det enda problemet? Och om bästa sättet att korta köer och öka tillgänglighet verkligen är att bara formulera krav på vårdapparaten utan att relatera dem till de faktiska förutsättningarna att leva upp till dem?
Begränsade möjligheter
I sin senaste utvärdering av vårdgarantin (december 2008) skriver SKL att den största sänkningen av kötiderna inom specialistvården inträffade under första halvan av 2006, alltså direkt efter införandet av vårdgarantin. Men förbättringen började plana ut redan hösten 2006, och avmattningen fortsatte under 2007.
Det kan översättas med att landstingen snabbt tog itu med de brister där man kunde hämta hem påtagliga effektivitetsvinster. Men när man väl har en bra organisation på plats, ja, då är möjligheterna till ytterligare effektiviseringar faktiskt begränsade. Teknisk utveckling, bättre utbildad personal och förbättrad arbetsledning ger givetvis alltid möjlighet till förbättringar på marginalen. Men det går inte att ständigt dra ner på personal och samtidigt öka kraven på vad den ska åstadkomma, och tro att man löser det med ”effektiviseringar”.
Efterfrågan ökar
SKL konstaterar att inflödet av patienter till specialistvården på ett år – från mars 2007 till mars 2008 – ökade från 245.000 till 278.000. En ökning som alltså motverkade, kanske rent av åt upp, effekterna av gjorda förbättringar i verksamheten.
Det är så det är. Efterfrågan på vård ökar och kommer att fortsätta att öka. Kraven på åldersrelaterad vård – som starroperationer och knä- och höftledsoperationer – ökar med ökande andel äldre. De livsstilsrelaterade hälsoproblemen – stress, övervikt, alkoholskador – ökar. Pressen i arbetslivet ökar kraven på rehabilitering.
Och politiska beslut, som den fria etableringsrätt för privata vårdmottagningar som regeringen nu inför, kommer att driva upp efterfrågan på besök inom primärvården och i sin tur spilla över som fler remisser till specialistvården. Som en läkare vid en privat vårdmottagning i Stockholm konstaterar: ”Den ekonomiska pressen på de stora offentliga sjukhusen har blivit mycket hårdare i och med vårdvalet”.
Omöjlig sits
Regeringen sätter vården i en omöjligt dubbelsits: å ena sidan ska den möta ökade krav på valfrihet och tillgänglighet, å andra sidan ska dessa växande uppgifter klaras inom ekonomiska ramar som inte får vidgas. ”Effektiviseringar” blir det trollspö som ska svängas över de alltför knappa resurserna och förvandla dem till mycket mer än vad de faktiskt är.
Det går inte.
Allmänt borde det vara dags för en övergripande utvärdering av de senaste decenniernas alla olika modeller för att höja produktiviteten i vården. Faktum är att man vet ganska litet om hur stora effekterna egentligen blivit. Den misstanke som smyger sig på den som plöjt igenom ett antal mer avgränsade studier är att det förvisso blivit både förändringar och förbättringar, men inte i den omfattningen som en gång målades upp.
Inga trollspön
Så kanske är den enkla slutsatsen att det inte finns några trollspön att svänga? En så sammansatt verksamhet som vården, som ska möta så många skiftande behov, med så höga krav både på högteknologisk och mänsklig kompetens kanske helt enkelt kräver mycket pengar?
Och om man inte tycker att det går att avdela så mycket pengar, ja, då måste man nog ställa den svåra frågan vilka krav man i så fall får avstå från.
Anne-Marie Lindgren
Utredningschef på Arbetarrörelsens tankesmedja
Skriv ett e-postbrev till ledarredaktionen
