Debatten om vilken politik som behövs mot den ekonomiska krisen tycks ha reducerats till en debatt om utgiftstakens vara eller inte vara.
 |
Enligt regeringen, förefaller det, är bästa sättet att lösa krisen att hålla hårt på utgiftstaken.
Enligt vänsterpartiet, åtminstone för ett tag sedan, och enligt det socialdemokratiska partidistriktet i Skåne, är det bästa sättet att lyfta utgiftstaken.
Vore det inte bättre att först diskutera vad som skulle vara kloka åtgärder för att få fram fler jobb? För att sedan se vilka statsfinansiella konsekvenser det får, och om de konsekvenserna går att ta eller inte?
För varkene sig bevarandet eller lyftandet av de där omskrikna taken är ju i sig självt någon lösning på de problem krisen medför.
Kontraproduktivt
Att låta arbetslösheten breda ut sig med motiveringen att åtgärder mot den inte ryms under budgettaket är kontraproduktivt. Arbetslöshet kostar, och spräcker till slut utgiftstaket. För så vitt man inte ska dra ner på andra utgifter i stället – men då riskerar man att de besparingarna i sin tur spär på krisen någon annanstans i systemet.
Omvänt kan man inte hävda att bara man lyfter utgiftstaken så får det positiva följder för sysselsättningen. Det finns ett antal åtgärder som försämrar statsfinanserna utan att för den skull bita på den ekonomiska krisen (varav regeringen redan, dessvärre, genomfört en del, exempelvis det helt meningslösa tredje jobbskatteavdraget). Och i så fall sitter man där med både budgetunderskott och fortsatt arbetslöshet.
Varken bevarandet eller slopandet av budgettak och överskottsmål har med automatik positiva – eller negativa – effekter för förloppet av den ekonomiska krisen. Ekonomisk utveckling bestäms av ett stort antal faktorer i samverkan, och det är denna samverkan som är det viktiga, inte utformningen av en enstaka åtgärd lösryckt ur sitt sammanhang med det övriga.
Ordning och reda
Personligen är jag mycket för ordning och reda och disciplin i både statliga och kommunala finanser. Den glada föreställningen på vänsterkanten att reformer finansierar sig själva, därför att de ger upphov till så mycket annat värdefullt, är lika verklighetsfrämmande som motsvarande föreställning på högerkanten, nämligen att skattesänkningar betalar sig själva genom alla nya jobb de skapar. Att reformer likaväl skattesänkningar aldrig betalar sig själva framgår av lång – och bister – erfarenhet, och att bådadera alltid måste finansieras är alltså en utmärkt grundläggande regel för politiken.
Och, som erfarenheten också visar, denna regel måste byggas under med stoppklossar i budgetprocessen, så att inte plötsligt den ena lilla angelägna, men ofinansierade, reformen efter den andra adderar ihop sig till ett stort otrevligt underskott.
Dock, detta handlar om politik i ekonomiska normallägen. En ekonomisk kris är inget normalläge. Så frågan vad man kan och får göra för att vända, eller åtminstone dämpa, en omfattande ekonomisk kris ser annorlunda ut än den som handlar om förändringar i statens/kommunernas löpande åtaganden för, exempelvis, välfärdspolitiken.
Gammal visdom
Här kan man lära av Ernst Wigforss.
Han var en av arkitekterna bakom 1930-talets krispolitik. Den bröt rejält med den tidens budgetnormer, nämligen att statsbudgeten måste vara i balans och att sjunkande intäkter – exempelvis i arbetslöshetstider – alltså måste mötas med nedskärningar i utgifterna.
Tvärtom, sade Wigforss. I dåliga tider ska staten öka sina utgifter, inte hur som helst, men på ett sätt som bevarar och skapar ny sysselsättning – och med det nya skatteintäkter, som betalar det tidigare underskottet.
Samme Wigforss var däremot som finansminister på 1940-talet benhård på att alla reformer måste finansieras, ofta nog i konflikt med partiets radikala socialreformatorer som ville gå fortare fram.
Olika villkor
Wigforss begrep skillnaden mellan krispolitik för att rädda jobb och produktionskapacitet, och reformer som byggde på att produktionskapacitet redan fanns och kunde beräknas fortsätta växa. Och att de budgetära bedömningarna i dessa helt skilda situationer inte nödvändigtvis såg likadana ut.
Den primära frågan kring den nödvändiga krispolitiken är inte om den ryms under budgettaket eller inte, utan om åtgärderna är klokt avvägda i förhållande till de problem man vill påverka. Okloka åtgärder ska man avstå från, även om de ryms under taket. Kloka åtgärder ska omvänt inte stoppas bara med motiveringen att de kräver ett lyft av taket.
Akademisk fråga
Och, misstänker jag starkt, frågan om budgetnormerna kommer att vara synnerligen akademisk, den dag krisen inte ”bara” består av varsel om framtida uppsägningar, utan i högst reell arbetslöshet, sjunkande efterfrågan och faktiska nedläggningar av företag.
För är det någon som på allvar tror att vare sig regeringen eller socialdemokratin i ett verkligt krisläge kommer att avstå från åtgärder som skulle kunna dämpa krisen, bara för att budgettaket sitter i vägen?
Jag tror det inte, och jag har inte träffat någon annan som tror det heller. Visar det sig nödvändigt – beroende på lägets allvar eller på katastrof i opinionssiffrorna – så kommer regeringen att föreslå åtgärder som i praktiken bryter budgettaket.
Och socialdemokratin kommer, på samma sätt, att lägga sina program mot arbetslösheten med utgångspunkt i vad man tycker behövs mot krisen – inte med utgångspunkt i hur mycket som ryms under budgettaken.
Anne-Marie Lindgren
Utredningschef på Arbetarrörelsens tankesmedja
