Under hösten 2008 jobbade jag med SFI, svenska för invandrare i Stockholm, och kom då i kontakt med en vietnamesiska som gift sig och kommit hit på så kallad anknytning. Utmärkande för henne var hög arbetsmoral, och en ambition att få stanna kvar i Sverige, trots att Migrationsverket meddelat henne ett utvisningsbeslut efter att hon skilt sig från maken som vid upprepade tillfällen misshandlat henne.

Enligt utlänningslagen har en utländsk kvinna rätt att stanna kvar i Sverige om hon kan visa att hon separerat efter att hon utsatts för våld. Det behöver inte heller finnas formella bevis för det. Ändå har Migrationsverket beslutat som de gjort, vilket nu har överklagats och ligger hos domstol.

Jag har granskat dokumentationen från Migrationsverket och sett hur verket argumenterar för att få ut en god invandrararbetskraft och en utbildad apotekare som kommit in på en undersköterskeutbildning när hon fick utvisningsbeskedet.

Hon kom till Sverige efter att gift sig med en man i Vietnam. Hennes avsikt var att bosätta sig hos honom i Stockholm. Där upptäckte hon emellertid hans alkoholproblem och i samband med dem våldstendenser, vilket gjorde att hon återvände till hemlandet för att utverka en skilsmässa, vilket misslyckades eftersom han vägrade skriva under pappren. Hon fann det för gott att återvända till Sverige, för att styra upp situationen.

Horribel argumentation
Omständigheten att hon först lämnade mannen tar emellertid Migrationsverket som intäkt för att utvisa henne. Våld hade i början inte begåtts när hon kom till Sverige, och anledningen till skilsmässan var alltså inte den, enligt myndigheten.

Men Migrationsverkets horribla argumentation stannar inte där. Det vill göra gällande att bevis för misshandeln inte finns eftersom en förundersökning lades ner, och mannen inte straffades. De anser dock att det är troligt att våld förekommit eftersom brottsoffret ringt polisen och mannen hämtats till förhör.

Detta borde ju i och för sig göra att hon får stanna eftersom några formella bevis inte behövs då det gäller våldsbrott i fall som hennes. Men samtidigt har hon inte velat berätta allt under förhören med tanke på mannens ekonomiska situation, och omständigheten att han har barn. Mest för att ett skadestånd kunde få följden att han skulle få svårt att försörja dem.

Värre och värre
Det tar Migrationsverket ytterliggare som bevis för att misshandel inte skett. Men det blir värre: efter att kvinnan fått ett eget boende, och börjat lära sig svenska med framgång uppger hon för dem att hon och hennes före detta uppnått försoning.

Den omständigheten blir grunden till en slutkläm på Migrationsverkets regelvidriga argumentation: misshandeln måste ha varit lindrig eller har överhuvudtaget aldrig ägt rum.

På så sätt kan en bra invandrad arbetskraft försvinna från Sverige, ett land som är i akut behov av folk inom sjukvården. Dessutom säger det en del om hur maktlös en utsatt kvinna kan vara i Sverige i dag.

Ulf Nygren