Det har nu gått ett år sedan Laval-domen föll. Liksom i Sverige finns det i Irland en mycket stark oro för att arbetsmarknaden skadats av Laval-domen och de tre andra domar från EU:s domstol som har gått facket emot under det senaste året.

Den fråga fackliga organisationer runt om i Europa ställer sig, är om utstationerande arbetsgivare ska ges en laglig rätt att dumpa lönerna och särbehandla utstationerade arbetare med stöd av EU-rätten.

Det är därför den irländske premiärministern begär en så kallade Laval-garanti inför en ny folkomröstning om Lissabonfördraget.
Vi välkomnar att det Europeiska rådet bekräftat den stora vikt unionen fäster vid sociala framsteg och skyddet av arbetstagarnas rättigheter. Däremot ställer vi oss frågande till varför statsminister Fredrik Reinfeldt och Europaminister Cecilia Malmström försöker minimera betydelsen av detta mycket viktiga principiella ställningstagande.

Den svenska regeringens negativa inställning måste ses i ljuset av att Claes Stråth har överlämnat sitt betänkande med anledning av Lavaldomen, med ytterst ingripande förslag till åtgärder.

Stråth föreslår inget mindre än att riksdagen uttryckligen ska begränsa strejkrätten, att arbetsmarknadens parter ska införa minimilöner eller lägstalönenivåer i branschvisa kollektivavtal, och att fackliga lönekrav måste begränsas till sådan på förhand bestämda minimilönenivåer och arbetsvillkor.

Dessa förslag går stick i stäv med grunderna för såväl den svenska, den danska som den italienska arbetsmarknadsmodellen. Om de genomförs, riskerar de att få negativa spridningseffekter runt om i Europa. De är ett uppenbart hot mot föreningsfriheten, begränsar strejkrätten, öppnar för en strukturell press nedåt på lönerna och innebär en legal diskriminering av utländska arbetstagare.

Lägsta möjliga lön för lika arbete
Skulle förslagen genomföras, innebär det att en helt ny princip inom den svenska och den europeiska arbetsrätten knäsätts: lägsta möjliga lön för lika arbete. Det strider mot själva den fackliga grundtanken om lika lön för lika eller likvärdigt arbete och är en övertolkning av sällan skådat slag av Laval-domen och av utstationeringsdirektivet.

Det är därför oerhört viktigt att LO:s och Europafackets ordförande Wanja Lundby-Wedin inte välkomnar Stråth-utredningens fackföreningsfientliga förslag som ”ett steg i rätt riktning”. Vi får inte förlora kompassriktningen, och godta förslag med en EU-rättslig bakgrund som hade varit fullständigt otänkbara om de förts fram i ett nationellt sammanhang!

Stråth-utredningen drar nämligen samtidigt den helt korrekta slutsatsen att rättsläget, när det gäller möjligheten att vidta stridsåtgärder, mycket väl skulle kunna lämnas öppet, utan något ingrepp i den svenska kollektivavtalsmodellen utöver vissa begränsningar i Lex Britannia.

Sveriges regering och riksdag kan därför även fortsättningsvis lämna till arbetsmarknadens parter att se till att de kollektivavtal som vi vill genomdriva innehåller villkor som klarar en ny prövning i EU-domstolen. Det är den enda lösningen som är fullt förenlig med EU-rätten, samtidigt som den bevarar den svenska kollektivavtalsmodellen intakt.

EU-domstolen kunde nämligen mycket väl ha godkänt det svenska systemet med genomdrivande av lönevillkor om förhandlingsordningen i Byggnadsavtalet sett annorlunda ut. Domstolen slog nämligen ned på att parterna först efter avtalstecknandet skulle förhandla om vilken nivå lönen skulle ligga på.

Byggnads rapporterna löner och avtalsvillkor till Arbetsmiljöverket
Byggnads kommer därför frivilligt att från och med årsskiftet till Arbetsmiljöverket inrapportera de kollektivavtalsvillkor och den lönestatistik som ligger till grund för de villkor som Byggnads, ytterst med stöd av stridsåtgärder, avser att genomdriva mot utstationerande arbetsgivare.

Detta för att redan nu efterkomma EU-domstolens dom och ett av Stråth-utredningens mer vettiga förslag, nämligen att underlätta att arbetsgivare från andra länder ännu tydligare ska kunna förutse arbets- och anställningsvillkoren i Sverige.

Några krav på att arbetsmarknadens parter måste införa minimilöner eller lägstalönenivåer i kollektivavtal, eller att lagstiftaren måste begränsa strejkrätten till miniminivåer, kan däremot inte utläsas av EU-domstolens domar.

EU-domstolen har uttryckligen erkänt att arbetsmarknadens parter på nationell nivå har rätt att genom avtal fastställa lönenivåer. På EU-rättens nuvarande stadium är detta uttryckligen undantaget från harmonisering.

EU blandar sig i lönesättningen
Att kräva att arbetsmarknadens parter ska ändra sina löneformer och införa minimilöner eller lägstalönenivåer i kollektivavtal, innebär att EU-lagstiftaren direkt blandar sig i fastställandet av löner inom gemenskapen. Det har EU ingen makt att göra.

Oavsett om sådana krav kommer från EU:s institutioner, från Stråth-utredningen eller från Sveriges regering och riksdag, utgör de oacceptabla ingrepp i partsautonomin.

Vi har därför tagit initiativ på europeisk nivå och öppnat den sociala dialogen med arbetsgivarsidan inom byggsektorn med anledning av EU-domstolens domar. Vi är redan nu eniga med arbetsgivarsidan om att utstationeringsdirektivet bör vara ett minimidirektiv, vilket skulle tillåta arbetsmarknadens parter att gå längre i skyddet för arbetstagare. Syftet är att arbetsmarknadens parter inom byggsektorn på europeisk nivå ska nå en samsyn om tolkningen av EU-domstolens rättspraxis till sommaren år 2009.

Medlemmarnas förtroende för EU har fått en allvarlig knäck
Det är ett klart underbetyg för Sveriges Byggindustrier och Svenskt Näringsliv att det varit betydligt lättare att föra denna sociala dialog, såväl i Danmark som inom EU, än vad som varit fallet i Sverige.

Vi inom Byggnads och den Europeiska Bygg- och Träarbetarefederationen kommer att ta vårt ansvar och göra vårt yttersta för att försöka återvinna våra medlemmars förtroende för att EU verkligen fäster stor vikt vid sociala framsteg och skyddet av arbetstagarnas rättigheter.

Det går inte att bortse från att detta förtroende har fått sig en mycket allvarlig knäck av Laval-domen med flera. Detta misstroende förstärks av den svenska regeringens och EU-kommissionens passivitet och direkta ovilja att ens överv&
auml;ga att vidta några som helst konkreta åtgärder, annat än att ytterligare försvaga fackets ställning.

Tiden är därför inne för Sveriges Byggindustrier, för Svenskt Näringsliv, för den svenska regeringen och för EU-kommissionen att även ta sitt ansvar, och göra sitt yttersta för att främja samrådet mellan arbetsmarknadens parter, såväl på hemmaplan som på unionsnivå.

Visa med konkreta handlingar  att ni är beredda att underlätta denna dialog, med respekt för partsautonomin och skillnaderna i varje medlemsstats arbetsmarknadssystem.

Fel väg att gå
Att inleda denna process med att slå igen dörren för framtida ändringar i EU-rätten, att överväga att införa ett uttryckligt strejkförbud i Sverige utöver minimivillkor, att föreslå lagstadgade minimilöner, och att utnyttja Stråth-utredningen i syfte att försöka avskaffa prestationslönerna i Byggnadsavtalet, inger inget som helst förtroende och skadar den pågående sociala dialogen.

Att ställa Europas arbetstagare mot varandra är helt enkelt fel väg att gå.

Hans Tilly, ordförande i Byggnads

Sam Hägglund, generalsekreterare i Europeiska bygg- och träarbetarefederationen