För att bekämpa rasism och främlingsfientlighet måste man skapa förståelse för allas lika rätt och värde. Men att som näringsminister Maud Olofsson sjunga arbetskraftsinvandringens lov och samtidigt klargöra att det är viktigt med löne- och avtalskonkurrens, är att skapa just den rädsla som driver fram främlingsfientlighet. Att dessutom göra det under en inledande lågkonjunktur är en risk för produktiviteten.

Näringsministern skapar tim­anställningar till invandrare som bor i Sverige, men ger dem inte förutsättningar att vinna inträde till ”ett Sverige för alla” nu när lågkonjunkturen kommit. Det är inte bara kortsiktig näringspolitik, det är ansvarslöst.

Att som statsminister Fredrik Reinfeldt skapa likhetstecken mellan utanförskap och arbete till vilka villkor som helst, kan vara en krutdurk för motsättningar som gynnar en växande främlingsfientlighet. Då blir vi alla förlorare. Men givetvis är de största förlorarna de som under perioden av arbete inte fått gå med i a-kassan eller fått humana försäkringsvillkor, därför att arbetsvillkoren inte räckte till. Eller de som inte ens har råd att gå med i a-kassan.

Arbetskraftsinvandring utan rädsla och utanförskap
Sverige behöver arbetskraftsinvandrare för att bevara och utveckla välfärden. Men det ska inte ske med löne- och avtalskonkurrens eller genom att utveckla rädsla och utanförskap. Det ska ske med trygga arbetsvillkor och kända förutsättningar.

Maud Olofsson skapar motsättningar mellan löntagare när hon motarbetar MBL, lagen som låter människor forma sin arbetsplats genom arbetsplatsdemokrati, delaktighet och engagemang. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin skapar inte heller några förutsättningar för att den utstationerade arbetskraften ska kunna jämställas med den svenska. I så fall hade han agerat för förändringar i utstationeringslagen. Han inser inte att det är politikernas skyldighet att skapa broar mellan människor.

Självklart är arbete grunden för både välstånd och fredlig samexistens, det förutsätter engagerade och stimulerade medarbetare. Det får man inte om man med politiken som styrmedel särbehandlar människor, därför är det statsminister Reinfeldts skyldighet att ta ansvar för Irlands nej till Lissabonfördraget.

Oacceptabela försämringar
Sverige är ett land med framträdande fackliga krav på justa arbetsvillkor, varför det är statsministerns skyldighet att väcka frågan om att utveckla/förändra lagstiftningen för utstationerad arbetskraft. Det bör ske under Sveriges tid som ordförandeland i EU hösten 2009.

Nu är Lissabonfördraget ratificerat innan ensamutredare Stråth lämnat sin rapport om villkoren efter Vaxholm. Det som hittills har läckt ut från Stråth-utredningen är helt oacceptabelt, anser jag. Vem ska ta ansvar för att säkerställa den svenska arbetsmarknadsmodellen? Vem tar ansvar för löntagarnas ”garantier” som de fick i valet 1994? Reinfeldt, Olofsson och Littorin – huka er inte bara bakom EG-domstolen. Politik eller juridik – ni har makten. Vad väljer ni?

Tänk vad Maud Olofsson kunde ha gjort för att motarbeta främlingsfientlighet och sverigedemokrater inför kommande parlaments- och riksdagsval, om hon inte sålt ut sig till den så kallade marknaden. Nu förespråkar hon f-skattsedlar för alla och sätter likhetstecken mellan fler företag och fler arbetstillfällen, oavsett om det är en anställd som tvingas bli ett enmansföretag.

Näringsministern borde istället ta sitt ansvar för dem som har sämst förutsättningar att konkurrera i ett nyliberalt samhälle, som invandrare, sjuka, arbetslösa och korttidsutbildade. Hon hade kunnat värna om ett solidariskt samhälle, begränsat utslagningen med en a-kassa värd namnet – istället för ett förnedringsbidrag.

Johan Lindholm, ordförande Byggettan