RECENSION. Det är svårt att skriva om Julio Cortázar utan att låta hymnisk.

Ett oändligt äventyr väntar nämligen om man låter sig dras in i denna konstruerade textvärld, som är parallell med vår, men samtidigt ingens, inte ens författarens.

Allt du inte visste om den så kallade världen får du reda på här. Till och med Cortázar måste ha känt sig förvånad ibland.

Förlaget Modernista presenterar författarens noveller i svensk översättning, fördelade på två band om sammanlagt 1148 sidor. Man tryfferar med att även ge ut experimentromanen Hoppa hage, 450 sidor.

Ämnet bestämmer formen
Hos Cortázar finns ständigt känslan av absolut frihet och konstnärlig autonomi. Frånvaron av en enhetlig stil gör varje ny novell till en trevande förälskelse – ämnet får avgöra greppet, bestämma formen och slutligen stilen.

Berättarvinkeln är den plats varifrån Cortázar konfronterar litteraturens omsusade verklighetsproblem, vars djupaste uppgift måste vara att gestalta erfarenheten av tiden.

Jag har inte läst många texter som på ett så intressant och gripande sätt förhåller sig till just tiden som novellen ”Otid”, där en olycklig barndomskärlek återupplivas och fullbordas, så konkret att den känns i hela kroppen.

Problemet är bara att den aldrig äger rum, den är en skrivbordsprodukt, ett litterärt monster: författaren lägger ifrån sig arbetet och släcker lampan.

Läsaren lämnas kvar, ensam och sviken. Det är ett underbart sadistiskt grepp.

Filmförlaga
I novellen ”Djävulens spott” slutar en ordinär söndagspromenad i Paris med en estetisk betraktelse över fotografi som konstform. Lägg därtill att den samtidigt är en svindlande meditation över tiden.

Novellen inspirerade Antonioni till den klassiska Londonfilmen Blow-Up från 1966.

Tack vare läsningen av Cortázar får jag en obetvinglig lust att se filmen på nytt, med nya ögon.

Att förundras
Befinner man sig en längre tid nedsänkt i denna textmassa händer något underligt med ens föreställningar.

Vardagen lämnar sin vardaglighet och blir aptitlig på ett oemotståndligt sätt. Man lär sig se och förundras.

Cortázars ständiga perspektivskiften gör läsningen oförutsägbar: han är aldrig skalenlig, läsaren saknar överblick, trots att allt känns obegripligt bekant. Det är mycket underligt.

På sina håll är det förstås landsmannen Borges som spökar med sina speglar, bibliotek och labyrinter.

Men Cortázar är mindre mondän, han håller sig med vardagens mirakler, och behöver sällan uppfinna någon fantastisk utgångspunkt för att antända en berättelse.

Här och nu räcker långt, alternativt ”en surrande bikupa i ett påtagligt minne”, som det heter på ett ställe i novellen ”Otid”.

Självskrivet
Cortázars storhet ligger i hans märkliga förmåga att stå över den allvetande berättaren: ofta iakttar han nämligen med en ironisk distans denne pedantiske arbetare, där han vid skrivbordet snickrar en smart novell, fullständigt omedveten om den andres närvaro.

Men distansen rymmer även kreativitetens lockande frånsida:

”När man sitter redo att berätta, tänk om man kunde gå ut och ta en öl någonstans och om maskinen (för jag skriver på maskin) fortsatte av sig själv skulle vara perfekt.”

Det är underbart, och närmast en plikt att unna sig äventyret Cortázar.

Bok: Samlade noveller, del I och II.
Författare: Julio Cortázar.
Översättning: Karin Sjöstrand (i samarbete med Jorge Sexer), Knut Ahnlund, Jan Sjögren och Jens Nordenhök.
Förord: Ulf Eriksson.
Förlag: Modernista.

Magnus Halldin
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn