Sanningarna om den svenska problemskolan, och dess behov av ökad disciplin och ”gränssättning”, har blivit helt etablerade i den politiska debatten. Och det trots att det gång på gång visas att det finns mycket liten grund för både eländesbeskrivningarna och de åtgärder som ofta anses vara nödvändiga.

Redan 2006 uppmärksammades det att det, tvärtemot vad den nuvarande skolministern Jan Björklund påstått, inte finns något stöd i internationella rapporter för att den svenska skolan har ovanligt låg kunskapsnivå och stora ordningsproblem.
 
I höstas sände P1 en serie program om skolans påstådda kris, där man intervjuade man en rad pedagogikforskare som avfärdade Björklunds lösningar – hårdare åtgärder mot elever som stör; tidiga betyg – som verkningslösa när det gäller både kunskap och ordning.

Och för knappt en månad sedan (9/11) sände SVT en dokumentär av journalisten Erik Sandberg, som tog upp de auktoritära förhållningssätt till barn och ungdomar som numera genomsyrar allt från TV-program som ”Supernanny” till kommunala föräldrakurser och den nationella skolpolitiken. Ibland är sambandet rentav uttalat; både Tony Blair och Göran Hägglund har lyft fram ”Supernanny” som politisk förebild.

Lära barn ”rätt och fel”
De auktoritära metoderna handlar om att ”lära barn vad som är rätt och fel” genom bestraffningar och belöningar. I dokumentären visades en skola som satt i system att förvisa barn som ”valt fel” beteende till ett avskilt rum.

I ”Supernanny” heter motsvarigheten ”time-out” och kan innebära att en treåring placeras i skamvrå för att tänka över det fel hon gjort sig skyldig till genom att inte lyda föräldrarna.

Metoderna rättfärdigas, bisarrt nog, med påståenden om att vuxenvärlden ”abdikerat från sitt ansvar” genom den påstådda flumpedagogiken. Man frågar sig vad som kan vara mindre vuxet och ansvarsfullt än att ta till rena maktmedel för att upprätthålla sitt överläge i förhållande till barn.

Om vuxna inte ens kan motivera och diskutera de beslut som de tar kring barns liv, lever de väl knappast upp till något vuxenansvar.
De auktoritära metoderna avfärdades självklart också i dokumentären av både pedagoger och en barnpsykolog, som ineffektiva och rent skadliga. Barn lär sig inte att ”förstå” vad som är rätt och fel på det här sättet, de lär sig bara att lyda auktoriteter.

Diskutera och utveckla barnens tänkande
Om man diskuterar med barn hjälper man dem däremot att utveckla ett eget tänkande kring rätt och fel. Och varför skulle man inte vilja det?

Ja, säg det. Men om man vill lösa de problem som säkert finns i skolan, eller hos andra samhällsinstitutioner, vore det kanske intressantare att titta på dem som har överläget och bestämmanderätten. Varför uppför sig inte de ordentligt?

Hanna Pettersson, doktorand i rättsvetenskap i Lund