Varslen duggar tätt i svensk industri. Varje månad varslas omkring 20.000 anställda och ännu finns inga tecken på avmattning.

Regeringen är handfallen. Budskapen från statsministern, finansministern och näringsministern om att regeringen har läget under kontroll låter alltmer krampaktiga. Alla kan ju se att den saknar ett program för att bemästra krisen.

Regeringen har sedan den tillträdde satsat all sin energi på att öka arbetsutbudet. Genom skärpta krav i a-kassan skulle fler tvingas söka arbete. Genom sänkta inkomstskatter skulle fler lockas ut på arbetsmarknaden.

Haken är bara att regeringen inte brytt sig om det andra ledet i ekvationen. Ett ökat arbetsutbud leder enbart till arbetslöshet om det inte finns några jobb att söka, om inga arbetsgivare vågar anställa och om hushållen inte vågar köpa bostäder, varor eller tjänster.

Krisberedskapen är sällsynt dålig
När så den finansiella marknaden kollapsade gick luften ur ballongen. De senaste två årens högkonjunktur förvandlades i ett slag till en djup recession.

Sådana har vi klarat av förr. Med hjälp av en aktiv arbetsmarknadspolitik, utbildningsinsatser och regionala stöd plus en fungerande a-kassa har vi kunnat överbrygga konjunkturnedgångarna. Problemet i dag är att regeringen avhänt sig många av dessa instrument. Vi har därmed sällsynt dåligt beredskap för att klara av krisen.

Det är oroande att regeringen inte vill medge att dess politik nått vägs ände. Fredrik Reinfeldt borde bjuda in socialdemokraterna till överläggningar om ett nationellt krisprogram. Uppgiften är så svår att det krävs en samsyn över blockgränserna för att åtgärderna ska bli trovärdiga.

Samlande lösningar förutsätter dock att regeringen är beredd till kompromisser och omprövningar. Reinfeldt måste svälja förtreten och inse att hans ansvar sträcker sig längre än att tillgodose de moderata väljarnas intressen.

Sverige behöver en trygghetschock
Det finns ett otal åtgärder som kan sättas in snabbt. Dit hör vad TCO kallar en trygghetschock. Kraftigt förstärkt a-kassa, rejält höjda studiebidrag, höjda barnbidrag och slopande av straffskatten på pensionärer och sjuka skulle markera att krisens bördor ska delas rättvist. En sådan ekonomisk stimulans ger också skjuts åt hemmanäringarna.

En andra åtgärd är att garantera kommunernas ekonomi. Utan sådana garantier blir massuppsägningar i skolor, äldreomsorg och sjukvården ofrånkomliga. Kommunerna behöver under några år extra statsstöd för att kompensera dem för bortfallande skatteinkomster.

Ytterligare en åtgärd är att tidigarelägga investeringar i infrastruktur och stimulera byggandet av hyreslägenheter så långt det går.
Riksbanken måste, om den själv inte inser det, pressas till att sänka räntan ytterligare.

Så gott som alla ekonomer är ense om att det krävs stimulanser om minst femtio miljarder utöver regeringens budget för att undvika massarbetslöshet. Ytterligare medel kan tas fram genom omprioriteringar, till exempel genom slopande av de meningslösa sänkningarna av arbetsgivaravgifterna. De pengarna kan med fördel användas till utbildninginsatser för våra ungdomar.

Ekonomi i spillror kan bli arvet efter alliansen
Reinfeldt står inför ett val. Han kan försöka skapa bred politiskt uppslutning kring ett nationellt krisprogram, men måste då ge upp stora delar av sin politik. Eller också kan han hantera krisen i fortsatt konfrontation med oppositionen och med stora befolkningsgrupper.

Ansvaret är hans. Väljer han det senare alternativet är risken stor för att han lämnar en ekonomi slagen i spillror efter sig .