Mina föräldrar reste en gång till den så kallade Östersjöveckan som arrangerades i det dåvarande Östtyskland. En av deras medresenärer, gammal troende kommunist, fick under veckan allt svårare att bevara sin entusiasm inför mötet med det kommunistiska lyckosamhället. Till sist –  en dag på stranden, när han konfronterades med alla tillkortakommanden han mötte, ropade han desperat till min pappa:

– Men solen, Gustaf, solen!

När jag idag läser och hör en del av de nyliberala marknadsfundamentalisterna uttala sig om den finansiella kollaps som drabbat världsekonomin slår det mig att de söker tröst på samma sätt som den gamle kommunisten gjorde när verkligheten trängde sig på. Det är inte deras teorier eller principer det är fel på, utan elaka politiker och korkade fattiga som inte hade vett att avstå från de lån som skulle möjliggöra bankdirektörernas hutlösa bonusar.

Ty det vi ser är ju marknadsekonomins sammanbrott. Den var dömd att gå under när den inte längre hade tillgång till det korrektiv som gjorde den möjlig och i många fall effektiv, nämligen att hela tiden relateras till fasta värden. Så länge aktiens värde bestämdes av det arbete som utfördes som grund fanns ett sådant korrektiv, i samma stund som aktiens värde övergick till att handla om luftpengar saknades ett sådant.

Handel med lottsedlar dagen före dragningen
Världens affärer kom att omfatta vad som bara kunde ses som en handel med lottsedlar dagen före dragningen och till ständigt högre pris per lottsedel. Inte ens när den samlade penningvolymen för sålda lottsedlar blev tio gånger högre än lotteriets totala omsättning och tjugo gånger högre än högsta vinsten besinnade de sig.

Många av marknadsekonomins företrädare borde ha insett detta men de chansade kanske på att systemet inte skulle braka ihop under deras livstid.

Jag känner ingen skadeglädje över att ha fått rätt, bara sorg. Och liksom förra gången, under den i dagens perspektiv beskedliga 90-talskrisen, är det det vanliga folket som måste återställa ordningen. Jag mötte den gången upprörda människor som inte ville förstå att de måste satsa kraft och pengar på den uppgiften – det får väl de göra som har ställt till det, ansåg de.

Men det är fåfängt att tro att tjuvarna ska betala tillbaka de pengar de stulit och redan festat upp, lika lite som man kan förvänta sig att den förstörda trädgården ska återställas av rådjuren som förstörde den. Samhällsbygget måste alltid de svara för som vill leva i ett anständigt samhälle.

Vi riskerar att få samma elände en gång till
En slutsats av det sagda. Den utgår från ett beklagande av att mitt eget parti, det socialdemokratiska, hittills avstått från en nödvändig analys av det som hänt utan tycks ha nöjt sig med att med, det erkännes, betydande kraft och stort ansvarstagande medverka till återuppbygganden. Men utan en grundlig analys av marknadsekonomins tillkortakommande och framförallt ett ännu grundligare studium av de teorier som nu krävs för att skapa en bättre ordning riskerar vi att om ett antal år råka ut för samma katastrof en gång till. Ett sådant teoribygge är inte minst viktigt därför att annars ideologi-dogmatikerna med rötter i den gamla kommunismen kan komma att skaffa sig ett inflytande som skulle kunna föra oss från det ena eländet in i det andra.
Forskning och medborgerlig debatt om principer och teorier för det samhälle vi vill leva i är vad som nu behövs.

Och något som gör att jag kan känna en viss optimism inför framtiden är i detta sammanhang valet av Barack Obama till USA:s president. Jag är nog inte ensam om att notera att han i sitt tal som nyvald – i de delar som vi kunde se och höra i TV-utsändningarna – dramatiskt avvek från den politiksyn som under nyliberalismens stora dagar varit förhärskande också i vänsterns partier, den att politikens uppgift skulle vara att leverera.

Politikerna kan bara vinna förtroende om de levererar har man hävdat. Obama bryter mot denna syn. Han påminner om Olof Palme som ju ingen på allvar kan hävda var en politiker som ständigt levererade tjänster till medborgarna. Han engagerade dem, och detsamma gör Obama när han inbjuder medborgarna att delta i samhällsbygget.

Medborgarnas sak att rensa undan bråten efter storfinansen
Leverera kan man göra med varor som redan finns i lager och som är beställda, och när leveransen är klar tar uppdraget slut. Den medborgare som reducerats till kund har inget ansvar utöver att beställa och sedan vänta på leveransen. Den medborgare som deltar i samhällsbygget påtar sig ett ansvar för sin del av den uppgift som ligger framför oss.

Den uppgiften innebär först av allt att rensa undan den bråte som okunniga snarare än illvilliga finansmän och -kvinnor lämnat efter sig. Den kan och bör inte lämnas till den sortens politiker som åtar sig att i kraft av påstådd kompetens fixa tillvaron åt passiva medborgare vars enda uppgift är att betala notan.

Bengt Göransson, före detta kultur- och utbildningsminister
Artikeln bygger på ett inlägg i Obs Kulturkvarten

Skicka ett e-postbrev till debattredaktören