Biståndsministern med flest miljarder

Koalitionsregeringar kräver kompromisser och alliansregeringen är inget undantag. Enprocentsmålet ligger fast, trots att den moderata biståndsministern Gunilla Carlsson egentligen är motståndare till biståndsmålet.

Hon har 34 miljarder kronor på ett år att röra sig med, Gunilla Carlsson. Så mycket har ingen av de tidigare biståndsministrarna haft. Men hon tror att ekonomisk tillväxt är viktigare än statligt bistånd i kampen mot fattigdom.

Gunilla Carlsson är som moderat politiker motståndare till det svenska målet att en procent av bruttonationalinkomsten ska gå till bistånd.

Men när vi möts i UD:s praktfulla kontorssalonger vid Gustav Adolfs torg i Stockholm visar hon, inte utan stolthet, att endast Sverige och Luxemburg bland EU-länderna kan ståta med en procent.

Som biståndsminister i en alliansregering är det än så länge, vad hon än tycker som moderat, en procent som gäller.

Svinn
– När Sverige betalar ut en krona i bistånd så tror jag att 40 öre når målet. Väldigt mycket försvinner på vägen, säger hon.

Från biståndsramen på 34 miljarder kronor i år räknas cirka 4,5 miljarder kronor av till flyktingkostnader i Sverige, skuldavskrivning, kostnader för administration på UD och i EU.

Vid årsskiftet börjar utfasningen av biståndet till ett 40-tal länder, en period som kan ta tre år. 33 länder ska fortfarande få statligt stöd.

Mer pengar går till en rad afrikanska länder men också till Afghanistan – medan Kina, Laos och Vietnam fasas ut.

Tillväxt
Gunilla Carlsson tror starkt på att tillväxt och inte bistånd är viktigast för fattigdomsbekämpning.

– Underleverantörer till stora företag kan betyda mer än bistånd, säger hon.

Demokrati, mänskliga rättigheter, kvinnornas roll och kamp mot korruption vill hon satsa mer på. Sverige måste bli bättre på att låta biståndet bidra till politisk förändringskraft, betonar hon.

Enpartistat
I Vietnam, ett gammalt svenskt biståndsland som LO-Tidningen nyligen rapporterat från, har pengar satsats i just demokratiprojekt som att utbilda journalister. Men om vietnamesiska journalister skulle arbeta som svenska skulle de hamna i fängelse.

– Som besökare tänker man inte på att Vietnam är en kommunistisk enpartistat. Förtrycket finns under ytan och korruptionen är utbredd, säger hon.

Hon lyfter fram LO-TCO:s Biståndsnämnds arbete med att få in mer av fritänkande, mer av oberoende fackföreningar och mer av öppenhet. Några fria fackföreningar finns inte i Vietnam. Men kanske har ett frö såtts.

Det statliga biståndet på 300 miljoner kronor till Vietnam fasas ut, medan det fackliga på cirka 2 miljoner ska finnas kvar.

Aktörssamverkan
I Vietnam finns projekt mot fattigdom som därmed ska fasas ut. Och andra aktörer än statliga myndigheter ska ta över. Men vem vill ta över ett fattigdomsprojekt?

– Det är svårast att hitta andra aktörer just för fattigdomsprojekt, medger hon. Ikeas sponsring med sex miljoner kronor för främst forskning om varför barncancer ökar i Vietnam är ett exempel på att en annan aktör gått in när Sida sagt nej.

– Det är inte Sveriges fel att barncancern ökar i Vietnam. Ikeas satsning är ett positivt exempel på just aktörssamverkan, säger Gunilla Carlsson.