Ta ut en avgift av dem som studerar vid högskolan, föreslår Långtidsutredningen 2008. Får man betala för att studera blir man nämligen mer angelägen om att snabbt bli klar och kunna skaffa jobb.
 |
Att utträdet på arbetsmarknaden har förskjutits uppåt i åldrarna ser utredningen som ett bekymmer, eftersom antalet arbetade timmar behöver öka om vi ska klara framtidens finansiering av välfärden. Därför vill man få ut ungdomarna i arbete tidigare, och behålla de äldre litet längre.
I det senare syftet vill utredningen höja pensionsåldern, och med hjälp av hårdare beskattning göra det mindre förmånligt att tidigt bli avtals- eller försäkringspensionär.
Trycket ökar
Man kan instämma i problembeskrivningen. Den demografiska utvecklingen ökar trycket på välfärdsutgifterna någonstans kring år 2020, och för att klara det behövs att skatteunderlaget ökar genom att fler arbetar och har inkomster.
Men recepten för att åstadkomma detta är övertydliga exempel på enögdheten i den typ av analyser, som dominerat sedan 1990-talet och som ser alla samhällsproblem som en fråga om prisrelationer. Studerar folk för länge – höj priset för att göra det. Går folk i pension för tidigt – höj priset för att göra det.
Och är folk för mycket arbetslösa – hölj priset för att vara arbetslös.
Bakom dessa rekommendationer ligger alltid en individualisering av problemet: felet finns hos en enskilde, som inte är tillräckligt arbetsvillig.
Att det finns andra faktorer än priset för den enskilde som har betydelse, och att effekterna av dem över huvud taget inte påverkas av att individens kostnader ökar, det blundar man för. Och om någon försöker påpeka det, håller man dessutom för öronen – hårt.
Tuff arbetsmarknad
Men varför tar det så lång tid innan studenterna tar ut sin examen?
Ett skäl till de förlängda studietiderna, som synts tydligt under 2000-talet, är att många pluggat ett par terminer extra – därför att det varit svårt att få jobb. 2005 var 13 procent av de nyexaminerade inom Juseks avtalsområden arbetslösa, mot 6 procent 2007. Det visar det synnerligen enkla sambandet mellan antalet människor i arbete och de faktiska möjligheterna att få jobb.
Ett annat skäl är att studiemedlen i dag knappast räcker att leva på. Många studenter måste av rena försörjningsskäl jobba vid sidan om studierna, något som i sin tur kan leda till att det tar längre tid att bli klar med dem.
Mer försening
Att lägga en extra avgift ovanpå de utgifter som redan är svåra att klara med hjälp av studiemedlen lär snarast öka kravet på att jobba vid sidan av – med åtföljande risk för försening av studierna.
Att höja studiemedlen, så att de studerande kan koncentrera sig på sina studier, är mer effektivt än att införa en avgift för studierna. Frågan är också om dagens uppläggning av studieåret, med ett långt sommaruppehåll, är särskilt vettigt. Ett treterminssystem – i kombination med studiemedel det går att leva på – skulle med stor sannolikhet bidra till att folk blev klara med sina studier på kortare tid än i dag. Utan avgifter.
Dessutom bör man pröva om högskoleutbildningen till alla delar verkligen avpassats för att närmare hälften av en årskull nu går dit – något som i sin tur betyder att högskoleutbildningen måste inriktas mot mycket bredare sektorer av arbetsmarknaden än förr.
Varför avtalspension
Här kan man begrunda statistiken från just Jusek (som organiserar jurister, samhällsvetare och ekonomer): 2005 var arbetslösheten bland nyexaminerade ungefär lika hög bland alla grupper, något som avspeglade det allmänt kärva arbetsmarknadsläget då. 2007 hade siffrorna sjunkit drastiskt för alla med en viss yrkesinriktning – som jurister, ekonomer, personalvetare – medan de som hade en allmän samhällsvetenskaplig examen låg kvar på höga 10 procent.
Med andra ord: både arbetsmarknadsläget i stort och innehållet i utbildningen mer specifikt spelar roll.
Så har vi nästa fråga: Varför går folk i avtalspension? Och varför väljer arbetsgivare att avtalspensionera folk i åldrar långt under ordinarie pensionsålder?
Att man inte bör ha pensionssystem som direkt uppmuntrar till tidiga pensionsavgångar är givet. Men det spelar också roll att arbetslivets krav, inte minst inom LO-yrkena, sliter ut många i förtid så att många i 60-årsåldern inte riktigt orkar med kraven.
Anpassade villkor
Vill vi att människor ska arbeta högre upp i åldrarna, måste man anpassa arbetslivets villkor därefter. Det måste exempelvis vara möjligt att trappa ner arbetstid eller gå ner på mindre krävande arbetsuppgifter de sista åren i yrkeslivet. Det är primärt en fråga om hur arbetslivet organiseras. Ska man dra in pensionssystemet kanske man snarare ska fråga sig om inte den gamla delpensionen hade vissa fördelar.
Marknadens modeller och idén att allting går att påverka med marknadsmekanismer, har tagit ett strypgrepp på den politiska debatten sedan 1990-talet. Nu har finansmarknadernas kris tvingat fram insikten att marknader inte är världsbäst på att garantera vare sig ekonomisk stabilitet eller ekonomisk rationalitet, utan att det kräver rejäla politiska regleringar.
Då borde det vara dags att frigöra sig också från idén att alla politiska uppgifter kan lösas med hjälp av prismekanismer och ekonomiska styrinstrument. Och inse att det ibland är helt andra typer av åtgärder som krävs.
Anne-Marie Lindgren
utredningschef, Arbetarrörelsens Tankesmedja
