NOTIS. Det är en tidsfråga innan alla har tillgång till hela film- och TV-historien, vilket kommer att rita om kartan över nutidens uttryck.

Eric M Nilssons arbeten tillhör de främsta inom svensk film. Ändå har de varit relativt otillgängliga fram till nu.

Den nyligen utgivna dvd-boxen (SVT) med ett tjog av hans omkring hundra dokumentärer mellan åren 1963 och 2000 är något av en anakronism.

Å ena sidan är filmerna dokument över en tid som inte längre finns. Å andra sidan utgör de ett dokument över hur tiden har transformerats i ett konstnärskap. Gestaltningarna förblir moderna.

Tidslager
Den essäistiska formen väver distans till ämnet – ofta i form av en saklig berättarröst – med sträng exakthet i detaljen. De snabba förflyttningarna i uppmärksamheten mellan olika nivåer är associativa, ofta branta och inte sällan självreflekterande.

Så fångas större frågor i det snabbt förbiilande, så får filmerna säregen kraft. Miljöerna från förr blir tidslager i vårt nu; oskuldsfullheten i de medverkandes ansikten och röster förstärks.

Intellektuell
När Nilsson började var det inte många som höll på med film i Sverige. Det gavs utrymme inom SVT att experimentera, växa i regissörsrollen och utveckla ett egenartat filmspråk. Den möjligheten finns inte på samma sätt i dag.

Eric M Nilsson är en intellektuell filmare. Svenskt filmliv, däremot, är anti-intellektuellt. Det är ett tecken i tiden att så få unga vet vem han är.

Per Zetterfalk
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn