KRÖNIKA. Under natten när jag är ute med hunden passerar jag byggarbetsplatserna, de undanställda maskinerna, husvagnslägret intill Mässans parkeringsplats. Än är det stilla, än sover de flesta.

Oktober, november: dimman rullar in från Öresund, vädret är kallt och fuktigt. Regn, hagel. Marken är tung, blöt, mörk. Vinden är stark. Havsvattnet stiger.

Jag befinner mig i ett bostadsområde utan historia, utan förfluten tid – allt är nytt, allt, är det tänkt i alla fall, signalerar hopp.

Framtid.

Styrka.

Om morgonen kan jag se lämmeltågen av människor lämna sina bostäder, om kvällen kan jag se samma tåg återvända till sina bostäder. Tiden där emellan hänger allt och svävar, hela delar av staden är tomma, som om alla hade dragit ut till krig.

Ett efter ett tänds ljusen i rummen, bussarna kör ut i cirkel genom staden.

Hjulet snurrar allt snabbare och snabbare. 

Kan det vara möjligt?
Enligt socialförvaltningens statistik för året har det skett en sjuttioprocentig ökning av antalet bostadslösa barn i Malmö. Antalet vuxna hemlösa stiger också.

Ett hemlöst barn?

Hur kan det gå till?

Hur kan ett barn förlora rätten till en bostad? En plats att vara till. Svaret är enkelt.

”Fäderna äter bittra druvor, och barnens kinder blir ömma därav” står det i Talmud.

Ett mindre poetiskt svar, om än lika korrekt, tar fasta på den sociala arvssynden: en förälder mister möjligheten att sörja för den grundläggande tryggheten – för sig själv, och sitt barn – och barnet straffas. Är det rimligt?

De är redan här
Den solidaritetstanke som en gång fanns vid byggprojekt är numera utbytt mot en ekonomisk kalkyl som i sin tur bottnar i billig arbetskraft, billigt material, maximering av vinst.

Var finns den byggherre som vill bygga utifrån ett socialt perspektiv? Inte här i alla fall.

Hur länge dröjer det innan vi har kåkstäder i utkanten av våra storstäder?

Jag skulle vilja påstå: vi har det redan. Tältläger. Härbärgen. Utslussningsboende.

Resa åt fel håll
Nu är det morgon. Oktober, november. Stadsmissionen öppnar sitt härbärge tidigt om morgonen, långt innan öppningsdags kommer cykelpundarna och ställer sig i kö, polishusets utsläpp från häktet ligger precis intill.

Jag känner igen de flesta, ser dem flera gånger om dagen. En del har jag pratat med, andra skrämmer mig.

Vad har de gemensamt med varandra? En del. Att deras resa gick åt motsatt håll från min.

Jag skriver till er som redan vet, till er som inte vänder bort blicken, det är det som gör den här texten så meningslös.

Det blir som att tala till en god vän som redan känner till vad som skall sägas.

Man är rörande överens. Man enas om att tillståndet är obegripligt; fasansfullt – och sedan går man hem. Det är just det: man går hem.

Kristian Lundberg
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn