Att driva bankverksamhet är en lysande affärsidé. Det är ofattbart att vi går på samma bluff igen. Det är inte så länge sedan skattebetalarna i Sverige fick ta ansvar när finansbubblan och alla luftslott sprack. Nu är det alltså dags igen.

En banks affärsidé går som bekant ut på att den tar hand om min lön och sparade slantar under tiden jag inte använder mina pengar.
 
Banken förvaltar kapitalet mot låg sparränta och tar ut avgifter när jag behöver använda dem till att betala räkningar med mera. Samma pengar lånas ut till behövande låntagare mot högre ränta, detta är själva affärsidén.

Lön och bonus
Överskottet kallas vinst och ska fördelas till aktieägarna och som god lön, bonus och höga pensioner till bankens toppchefer. Hygglig lön och bonus är möjligt för dem som utan egna risker spekulerar med andras pengar och som har haft turen att företräda en bank där kapitalet skött sig bra.
 
Skulle oturen vara framme i form av låg avkastning eller kärvare finansklimat, har möjligheter skapats för att åtgärda denna olägenhet genom att basera bonuslöner på kassaflödet.

Det vill säga, mina pengar skyfflas runt några varv på penningmarknaden och på så sätt uppstår ett flöde, vilket i sig inte behöver betyda att de ökat i värde, men ändå ger bonus till direktörer och deras likar.

Lysande affärsidé
Som sagt, det är en lysande affärsidé att hantera andras pengar.

Det går inte att misslyckas eftersom det anses vara en statlig, det vill säga skattebetalarnas intresse när bankens affärer inte går bra, men en högst privat angelägenhet när spelet med mina pengar är framgångsrikt.

Att bankerna i detta läge inte är speciellt ivriga att anamma framlagt förslag om statlig bankgaranti mot en avgift och att avstå från skyhöga löner och bonus till höga chefer är lätt att förstå.

Historiskt sett är alltså skattebetalarna en mycket bättre garanti, sett ur bankernas synsätt.

Konstigt att vi aldrig lär oss.

Björn Axelsson