Stat och kommun har alltid varit stora köpare av varor och tjänster som de inte själva kunnat framställa. Det har gällt allt från skolböcker och sjukvårdsutrustning till uppförandet offentliga byggnader.

De senaste årtiondena har det allmänna också blivit stora köpare av sådant som förr utfördes i egen regi. Verksamheter som skola, äldreomsorg, länstrafik och fjärrvärme läggs i allt större omfattning ut på entreprenad. Lite vilseledande kallar vi det ”privatisering” fast det handlar om verksamheter som helt finansieras via skatten eller med av beställaren fastställda avgifter.

För de flesta varor som det offentliga köper och för allt fler tjänster som läggs ut på entreprenad gäller lagen om offentlig upphandling. Lagen påbjuder att den offentliga beställaren måste ta in flera anbud och att ett avtal bara kan tecknas med den säljare som erbjuder bäst pris och kvalitet enligt köparens specifikationer.

Vid ett första påseende kan kravet verka rimligt. Men kruxet är bara att det sällan finns ett oomstritt sätt att väga pris och kvalitet mot varandra. Svårigheten kan illustreras av ett vardagligt exempel.

Kommuner har inte samma frihet som privata företag
På datormarknaden finns idag ett otal datorer med högst varierande kvalitet, prestanda, hållbarhet och pris. Köparen kan välja mellan en billig, tekniskt omodern dator som går sönder snabbt eller en dyrare modell som håller länge och är anpassad till framtida teknik.

Vilken dator i vilken prisklass som ska väljas kan i sista hand bara beställaren avgöra efter egna bedömningar och på egen risk.
Så sker också i privata företag. Ingen kan ålägga en privat firma att som kund anlita en viss säljare.

Men för kommuner och andra offentliga beställare gäller inte samma frihet att anlita de leverantörer man finner vara bäst. Inskränkningen av handlingsfriheten motiveras med att de politiskt ansvariga inte ska frestas att köpa av leverantörer som de har ett personligt intresse av att gynna.

Men hur stor är egentligen den risken? Med offentlig anbudsgivning och med en noggrann kommunal revision så sparkas politiker som gör dåliga affärer än snabbare än företagare.

Lagen tvingar politiker att välja billigaste lösningen
Ett stort problem med den nuvarande upphandlingslagen är att den tvingar politiker och myndigheter att välja den billigaste lösningen för att slippa dyrbara rättegångar och tidsödande överklaganden, eftersom just priset är lätt att objektivt mäta, på bekostnad av den kvalitet medborgarna önskar sig.

Utläggning av offentlig verksamhet på entreprenad motiveras oftast med att den sparar kostnader.  Det gör det säkert ibland, men mycket av de förmenta vinsterna äts upp av att det allmännas kostnader för övervakning och kontroll ökar betydligt.

Ännu värre är att kostnadsjakten har ett pris. Om kommunala och privata anordnare av till exempel äldreomsorg tvingas in i en hård konkurrens om lägsta pris drabbas i slutändan de gamla som får en sämre vård av en alltmer nedskuren och pressad personal.

För så är det ju. De flesta offentliga tjänster som skola och vård, kollektivtrafik och bibliotek, kan bara förbilligas om man håller nere personalens löner och försämrar dess villkor – det är ju främst så det går att spara pengar. Ju hårdare man går fram, desto mer försämras kvaliteten i verksamheten.

Lön och arbetsvillkor enligt kollektivavtal
Ett sätt för offentliga beställare att förvissa sig om att anbudsgivarna håller önskvärd kvalitet är att fordra att löner och anställningsförmåner utgår enligt kollektivavtal. Till skillnad från vad många tror är sådana krav tillåtna både enligt svensk rätt och enligt EG-rätten.

Orsaken till att kraven ofta inte ställs är att kommunerna är juridiskt osäkra på hur de ska formuleras. Det problemet kan lätt avhjälpas genom att Konkurrensverket uppdras att ge ut en handledning i hur man ställer krav på kollektivavtal vid offentlig upphandling.