SISTA ORDET. LO-Tidningen publicerar för tionde året i rad en redovisning av direktörslönerna i de största företagen. Av redovisningen framgår att deras löner ännu ett år ökat betydligt snabbare än övriga löner på arbetsmarknaden.

De senaste tre åren har lönen för direktörerna ökat med 38 procent. Under samma period har lönen för industriarbetare bara ökat med omkring 10 procent.

Av statistiken framgår även att för fem år sedan motsvarade en direktörslön 23 årslöner för en industriarbetare. I dag tjänar genomsnittsdirektören 34 industriarbetarlöner.

Utvecklingen kan tyckas en smula förvånande. Under senare år har trots allt förts en kritisk diskussion om girighet och roffarmentalitet i näringslivet. Etikkommissioner har tillsatts med uppgift att rensa ut osunda bonusprogram. Ägarna har lovat att begränsa arvodena till styrelseledamöter och direktörer.

Allt detta har visat sig vara pladder. Inte minsta tecken på uppstramning kan skönjas. Topplönerna fortsätter att dra iväg.
En förklaring till detta är att direktörslönerna i praktiken sätts av en ytterst liten krets människor där de flesta känner varandra sedan lång tid. Vänskapskorruptionen är utbredd.

Hög lön, frikostiga fallskärmar och orimliga pensioner
Lönerna säger dessutom inte hela sanningen om direktörernas förmåner. I regel kan de därutöver räkna med frikostiga fallskärmar och orimliga pensioner.

Det är meningslöst att tro att direktörerna själva kommer att begränsa sina löner. Det kommer de inte göra. Den postchef som häromveckan erbjöd sig att arbeta för noll kronor, eftersom han redan hade några miljoner i pension, är och förblir ett undantag.
De enda som kan stävja de värsta avarterna är ägarna. Problemet är bara att många av de privata ägarna själva tjänar stora pengar på vettlösa arvoden, köpoptioner och bonusar.

Det gäller dock inte för de ägare som kommer från de statliga AP-fonderna eller de olika pensionsbolagen. Som förvaltare av vårt pensionskapital borde de kunna ställa betydligt hårdare krav på direktörernas lönesättning än vad de gör.

Ingen ifrågasätter att en hårt arbetande direktör i ett stort företag ska ha en mycket bra lön. Men att det krävs extremt höga löner för att locka dugliga chefer är en myt. Av historien från senare år kan vi lära att många av de allra högst avlönande – till exempel i Skandia – har varit de som orsakat sina företag störst skada.

Finansmarknaden mest sanslös
Mest sanslösa löner, bonusar och optioner förekommer på finansmarknaden. Fondchefer, finansförvaltare och börsmäklare skor sig systematiskt på sina kunder.

Här handlar det om en närmast parasitär verksamhet. Att skandalfirman Carnegie betalade ut en miljard i bonus till sina anställda direkt före konkursen var klumpigt men är inget undantag i finanssektorn. Övriga aktörer är bara lite skickligare att fiffla undan pengar.

Att förre vd:n för Carnegie med 27 miljoner i årsinkomst toppar inkomstligan för 2007 är symtomatiskt. Att han dessutom kan lägga till ett trettiotal miljoner från kapitalinkomster tyder på en icke obetydlig privatförmögenhet.

Att industriledare och andra som sysslar med verklig produktion har en bra lön kan de flesta stå ut med. Men höga löner till finanskapitalets hejdukar är inte bara stötande utan direkt samhällsfarligt. Det är ju dessa som genom sina excesser nu kastat ut hela världen i massarbetslöshet.