Den 12 december kommer Claes Stråths förslag till lagändringar för att anpassa svensk arbetsrätt till EG-domstolens Lavaldom. Förslagen kommer att vara utredarens – några särskilda yttranden från oss företrädare för arbetsmarknadens parter i utredarens referensgrupp kommer inte att hinnas med utan kommer att inarbetas i det efterföljande remissförfarandet. Det är emellertid allmänt känt att de fackliga ståndpunkterna i utredningen varit helt andra än Svenskt Näringslivs. Medan vi från fackligt håll tyckt att utredningsdirektiven varit i huvudsak välavvägda och eftersträvat en lösning inom den autonoma kollektivavtalsmodellen från utredarens sida har Svenskt Näringsliv kritiserat direktiven för att i för stor utsträckning framhäva vårt kollektivavtalssystem.

De svenska arbetsgivarna har således haft en helt annan ingång än vad vi och de danska arbetsmarknadsparterna gemensamt haft i den här frågan. Skillnaden med den danska inhemska situationen är således att vi har systemillojala arbetsgivare medan våra danska fackliga kamrater har lojala motparter. Det är således hög tid att Svenskt Näringsliv börjar sända andra signaler om Svante Nycanders tro på arbetsgivarnas sunda förnuft ska få ett genomslag även i landet norr om Öresund.

När Svante Nycander i sin artikel pekar på att de svenska arbetsgivarna borde värna kostnadsneutralitet på arbetsmarknaden och inse det orimliga med att införa statliga minimilöner är det förstås lätt att hålla med. All förnuft och logik stödjer Svante Nycanders argumentation. Men man får inte vara blåögd i analysen. Svenskt Näringslivs beslut att sponsra Lavalmålet i EG-domstolen och att visa intresse för lagstadgad minimilön är ett uttryck för en vilja att stärka sin arbetsgivarposition genom att försvaga kollektivavtalet som regleringsinstrument och att bejaka lön och villkorskonkurrens. Svenskt Näringsliv sätter därmed en stärkt maktposition före sina medlemsföretags bästa som jag ser det – orimligt kan tyckas men tyvärr – tills annorlunda meddelas – ett faktum.
Löser Lissabonfördraget den skada EG-domstolen åsamkat efter Lavaldomen?

Lissabonfördraget fixar inte problemen efter Lavaldomen
Den 20 november tog den svenska riksdagen ställning till ratificering av Lissabonfördraget och gav efter en lång debatt klartecken för en svensk ratificering.

Enligt min uppfattning är det fel att utgå ifrån att Lissabonfördraget löser den obalans som uppstått på grund av tolkningen av EG-rätten i de fyra uppmärksammade domarna om Viking Line, Laval, Rüffert och Luxemburg. För att långsiktigt stärka grundläggande och sociala rättigheter i grunden i EG-rätten och dess förhållande till företagens ekonomiska friheter krävs enligt min mening förändringar av EG:s primärrätt innebärande att grundläggande och sociala rättigheter ges en starkare ställning än i dag. Men ingen kan med säkerhet säga om utgången i till exempel Lavalmålet hade varit annorlunda med ett Lissabonfördrag på plats. Enligt min bedömning var det inte 13 eniga juristdomare i målet utan kanske var det bara sju av domarna som stod bakom domslutet. Det innebär att man inte kan utesluta att ett Lissabonfördrag kan spela roll i framtida liknande mål.

Något ”carte blanche” för kollektivavtal oavsett innehåll inom EU som Svante Nycander antyder att facket skulle vilja ha är enligt min mening inte ens önskvärt. Däremot måste EG-domstolens nuvarande tolkning av utstationeringsdirektivet ändras. En sådan ändring kan komma till stånd på olika alternativa sätt.

Det viktiga att komma ihåg att även efter en sådan ändring så kommer EG:s rättsprinciper om ickediskriminering, transparens samt förbud mot att kräva ”dubbla bördor” att gälla till förmån för gästande tjänsteföretag från andra EU-länder.

Skillnaden mot det nuvarande rättsläget efter Lavaldomen är att vi genom en ändrad och korrekt tolkning av det befintliga utstationeringsdirektivet återinför principen om lika lön för lika arbete för utstationerade arbetstagare och företag. Då uppnås även en sund konkurrens mellan företag, oavsett nationalitet, som är verksamma på samma arbetsmarknad.

Grundläggande principer i Europa och Sverige
Är det ett löntagarintresse att diskutera dumpningsskyddet som om det mer gällde tidlösa orubbliga principer än ett praktiskt problem? frågar Svante Nycander.

Principen om alla människors lika värde och rätt och principen om lika lön för lika arbete är grundläggande rättsprinciper såväl i svensk som europeisk rätt. Principen är även grundläggande i den fackliga ideologin liksom principen att det är arbetslandets regler som ska vara tillämpliga vid krav på löneskydd vid utstationering. Det är således inte enbart ett praktiskt eller juridiskt problem som Nycander antyder utan även en grundläggande ideologisk facklig fråga. Det förhållandet att EG-domstolen i samtliga dessa mål ger ett försteg för den inre marknaden och företagens ekonomiska friheter skapar obalans i systemen – inte bara på europeisk nivå utan även nationellt. Vi måste respektera EG-rätten men behöver inte hålla med om att den i alla delar är riktig och rätt och därmed bör bestå.

Ett nytt mål av liknande slag är redan instämt till EG-domstolen. En ny dom i det målet som omyndigförklarar de offentliga arbetsgivarna och deras grundläggande rätt att förhandla och träffa kollektivavtal med sina fackliga motparter i Tyskland kan komma att få stora konsekvenser för bland annat svensk arbetsmarknad. Efter Luxemburg stod alltså Tyskland på tur för en EU-kommission som anser att först Sverige och nu återigen Tyskland är ett ”problem” för den inre marknadens genomförande. Nu råkar ”problemen” vara synonymt med två länder med starka partsystem och kollektivavtalsreglering – är det någon som tror det är en slump?

Företagens ekonomiska frihet väl utvecklad inom EU
De ekonomiska friheterna för företagen är välutvecklade i EG-fördrag och domstolspraxis. Arbetsrätten är i första hand en fråga för medlemsstaterna att reglera. Hinder för de fyra friheterna ska undanröjas om de inte kan rättfärdigas enligt EG-rätten.
För varor anges uttryckligen i EG-rätten att denna frihet och förbud mot inskränkningar inte påverkar nationell konfliktpraxis i de olika arbetsmarknadsmodellerna – för fri rörlighet för tjänster saknas i dag sådana skrivningar i EG-regler med direkt effekt i m
edlemsländerna. Domstolen och kommissionen respekterar för närvarande inte i tillräcklig utsträckning nationella arbetsmarknadsmodeller som till exempel den svenska. Att ha socialpolitiska ambitioner genom att följa grundläggande internationella FN-konventioner från ILO betyder inte att man är protektionistisk utan endast att man är för likabehandling av företag oavsett nationalitet och är emot att skattemedel används till lön och villkorsdumpning för utstationerade och andra inhemska arbetstagare som verkar på samma marknad.

Ingemar Hamskär, chefsjurist TCO
Skicka ett e-postbrev till debattredaktören