Regeringen anser sig ha god beredskap för att klara den snabbt växande arbetslöshetskrisen, enligt vad finansminister Anders Borg upprepade gånger meddelat.
 |
Vad den beredskapen består av kan man ju fundera över, när Borg samtidigt avfärdar socialdemokraternas förslag som ”ekonomiskt lättsinne” och tydligtvis bara någonting som skapar underskott i statsfinanserna.
Det socialdemokraterna har föreslagit är sådant som tidigareläggning av vägunderhåll, bidrag till reparations- och underhållsarbeten i bostadsområden, satsningar på miljöteknik och ekonomiskt stöd till kommuner och landsting så att de inte behöver säga upp folk.
Resultatet av det blir ett antal nya jobb. Har Anders Borg aldrig hört talas om att jobb ger inkomster som man sedan betalar skatt på?
Låg träffsäkerhet
Och det är satsningar som direkt och konkret faller ut som nya jobb som är det nödvändiga i dag. Moderaternas generalrecept, sänkta skatter, har däremot ytterst låg träffsäkerhet i den allvarliga djupdykning som svensk arbetsmarknad nu gör. När stora exportindustrier, som Volvo och Sandvik och alla deras underleverantörer, knäar under trycket av vikande internationell efterfrågan, botar man inte det genom att ge dem som fortfarande har jobb litet mer pengar att handla för.
Man måste med konkreta åtgärder i produktion och arbetsliv skapa nya försörjningsmöjligheter för dem som blir av med jobben.
Fredrik Reinfeldt förklarar vänligt för Mona Sahlin i riksdagen att det ju finns en hel arsenal av instrument att ta till, trygghetsrådet och trygghetsavtalen och arbetsförmedlingens stora resurser.
Socialt ansvar
Och så har ju företagen sitt sociala ansvar, som de säkert kommer att ta.
Jaha. Då kan vi alla, inklusive alla de tiotusentals varslade, och de tiotusentals tillfälliganställda som redan fått lämna sina jobb, gå hem och fira jul i lugn och ro. För allt är alltså under kontroll. Allt kommer att ordna sig.
Vilken värld lever moderaterna i egentligen?
Trots att finansdepartementet reviderat upp sin arbetslöshetsprognos till 9,2 procent tycks regeringen leva kvar i föreställningen att det bara handlar om litet bättre ”matchning” mellan arbetslösa och företag för att ingen egentligen ska behöva hamna bland dessa 9,2 procent.
Räcker inte i dag
Alla deras olika uttalanden är avpassade för den typ av svårigheter som uppstår i en mindre konjunktursvacka. Det Reinfeldt räknar upp är åtgärder som räcker bra i den situationen – men inte i dag.
Trygghetsråd och trygghetsavtal fungerar som viktiga omkopplare när enstaka företag läggs ner, eller när det handlar om strukturförändringar som gör att folk måste ställa om sig från en krympande bransch till en annan, växande. De förslår inte långt när det finns för få jobb att ställa om till, och när de flesta branscher drabbas av stagnation eller nedgång.
Arbetsförmedlingen må ha hur stora resurser som helst – när inte finns några jobb att förmedla hjälper det inte. Att moderaterna har tänkt om när det gäller vikten av arbetsmarknadsutbildning är i och för sig välkommet, men de kraftiga neddragningar de gjort gör att det är brist på både lärare, lokaler och utbildningsprogram. Och det tar dessvärre tid innan man hunnit få fram den sortens resurser igen.
Socialt ansvar
Och socialt ansvar för företagen – om igen, i vilken värld lever de i?
För all del, det är ju bra att man övergett mantrat om ”shareholder value” och att det enda företag behöver bry sig om är vinsten till aktieägarna.
Men det sociala ansvar som kan avkrävas vinstdrivande företag, det ska vara inbyggt i den löpande produktionen och betalas av de resurser den skapar i form av god arbetsmiljö, anständiga löner, inbetalningar till sociala trygghetssystem och icke-miljöskadliga produktionsmetoder. Ansvaret kan däremot inte utkrävas i situationer där produktionen inte längre skapar några resurser att betala med.
Att kräva av företagen att bära kostnaderna för den arbetslöshet, som uppstår som en följd av att företaget går dåligt, det är ekonomisk aningslöshet. Om företagen inte har råd att betala folk för att arbeta åt sig, har de inte heller pengar att betala dem för att vara arbetslösa. En bilindustri, som är bara hårsmåner från att gå omkull, har inga möjligheter att garantera sina uppsagda anställdas fortsatta inkomster.
Idéer från 1800-talet
Idén att de anställdas ekonomiska trygghet i osäkra tider ska göras beroende av patriarkal välvilja från företagen hör hemma i 1800-talet. Den fungerade dessutom inte ens då. Vilket var skälet till att arbetarrörelsen drev fram samhälleliga system där företagen tar sitt sociala ansvar genom att ekonomiskt bidra till försäkringar, som kan träda in och ger skydd i lägen där det enskilda företaget inte kan erbjuda vare sig jobb eller lön.
Något syrligt kan man notera att det är denna form av löpande socialt ansvar – exempelvis socialförsäkringsavgifter – som moderaterna brukar kritisera som konkurrenshämmande och ekonomiskt belastande; som bekant har man ju också gjort sitt bästa för att på olika sätt minska dessa ”bördor”.
Så vad menar moderaterna med företagens ”sociala ansvar”? Ska bilindustrin få lämna bidrag till en särskild arbetslöshetsfond, i avräkning mot det statliga stöd som branschen enligt media nu vill ha? Men vem är det i så fall som egentligen betalar?
Anne-Marie Lindgren
utredningschef, ArbetarrörelsensTankesmedja
