RECENSION. I den före detta pornobiografen Lido på Hornsgatan i Stockholm grönskar den politiska teatern.

Det är fem år sedan ett gäng nyutexaminerade skådespelare från scenskolan i Malmö startade Teater Tribunalen, som ger föreställningar med brutala analyser och starka effekter utifrån spännande texter: både klassiker och nyöversättningar.

Och de har hunnit arbeta upp en trogen och intelligent publik.

Självkritik
I måndags var det premiär på ett sällan spelat lärostycke av Brecht, Åtgärden, (Die Massnahme) från 1930. Pjäsen undersöker hur den sanne kommunisten bör förhålla sig i kampen.

Fyra agitatorer återberättar inför partiets kontrollkommitté hur det gick till när en infiltrationsoperation bland kinesiska arbetare misslyckades; framför allt hur en lokalt rekryterad kamrat med alltför brinnande engagemang saboterade allt genom att låta känslorna ta överhanden.

Upprepade gånger valde han kortsiktiga, humanistiska alternativ, trots att det satte käppar i hjulet för den långsiktiga taktiken: "att väva Partiets nät framför kapitalisternas gevärspipor".

Till slut blir de tvungna att skjuta honom och gömma kroppen, för att inte hela infiltrationen ska avslöjas. Något som den unge kamraten är helt införstådd med …

(Föreställningen inleds och avslutas med två andra texter (för skolbruk) på liknande teman från samma år: Jasägaren och Nejsägaren – två diametralt motsatta förhållningssätt till den personliga uppoffringen.)

Rösternas teater
Det är en bullrig uppsättning med tvära rytmiska brott, till specialskriven
skrammelmusik av Dror Feiler.

En ramp med avsatser i olika höjd och ett minimum
 av rekvisita framställer de olika spelplatserna och strapatserna.

Men det är i 
kropparna och rösterna som dramatiken äger rum. En fyndig palett av hållningar
och plastik bär upp drastiska växlingar mellan det allvarliga sammanträde som
utgör berättelsens ram och agitatorernas gestaltningar av vad som hände därborta 
i Kina.

Däremellan uppfostrande talkörer (där Brechts 
grammatiskt-illusionistiska retorik verkligen får liv) och konfrontationer med 
publiken, som ställs öga mot öga med sin egen blödighet.

Som extra dimension
spelas i högtalare och på textmaskin de autentiska upptagningarna från när
 Brecht slingrade sig under de amerikanska McCarthy-förhören (bland annat
 beträffande tendensen i just Die Massnahme).


Delar på rollen
Jag tyckte mycket om denna uppslitande brötighet, i kombination med en välavvägd
 och kunnig skådespelarkonst, där var och en gjorde tydliga men personliga
 gestaltningar både av tillfälliga typroller och av huvudrollen "den unge 
kamraten" – som de alltså i sann kollektiv anda turades om att föreställa.

Paneldebatt
Däremot blev jag illa till mods under den efterföljande paneldebatten: hängivna
personer diskuterade ifall och när "ändamålet helgar medlen". Det var en 
jesuitpater (Ulf Jonsson), Sovjetförsvararen Stefan Lindgren, nyttofilosofen
Torbjörn Tännsjö, moderaternas Gunnar Hökmark och mest spektakulärt förra
 östtyska spionchefen Markus Wolf.

För det första menar jag att just den
frågeställningen var för abstrakt och missade pjäsens problematik kring
personlig underordning.

För det andra blev det så pinsamt uppenbart att politik 
är teater, och därtill dålig teater.

De inblandade var framför allt intresserade 
av att på ämabla sätt lägga fram sin egen djupt investerade version av hur världen sett ut, ser ut, eller borde se ut, och hade varken intresse eller 
förmåga att nå fram till varann – än mindre till den komplikation och de 
olösbara motsägelsefullheter som ett effektivt konstverk förmår gestalta.

Ursprungligen publicerad i Göteborgsposten den 18 februari 2000