Åtgärden, 18 februari 2000
RECENSION. I den före detta pornobiografen Lido på Hornsgatan i Stockholm grönskar den politiska teatern.
Det är fem år sedan ett gäng nyutexaminerade skådespelare från scenskolan i Malmö startade Teater Tribunalen, som ger föreställningar med brutala analyser och starka effekter utifrån spännande texter: både klassiker och nyöversättningar.
Och de har hunnit arbeta upp en trogen och intelligent publik.
Självkritik
I måndags var det premiär på ett sällan spelat lärostycke av Brecht, Åtgärden, (Die Massnahme) från 1930. Pjäsen undersöker hur den sanne kommunisten bör förhålla sig i kampen.
Fyra agitatorer återberättar inför partiets kontrollkommitté hur det gick till när en infiltrationsoperation bland kinesiska arbetare misslyckades; framför allt hur en lokalt rekryterad kamrat med alltför brinnande engagemang saboterade allt genom att låta känslorna ta överhanden.
Upprepade gånger valde han kortsiktiga, humanistiska alternativ, trots att det satte käppar i hjulet för den långsiktiga taktiken: "att väva Partiets nät framför kapitalisternas gevärspipor".
Till slut blir de tvungna att skjuta honom och gömma kroppen, för att inte hela infiltrationen ska avslöjas. Något som den unge kamraten är helt införstådd med …
(Föreställningen inleds och avslutas med två andra texter (för skolbruk) på liknande teman från samma år: Jasägaren och Nejsägaren – två diametralt motsatta förhållningssätt till den personliga uppoffringen.)
Rösternas teater
Det är en bullrig uppsättning med tvära rytmiska brott, till specialskriven
skrammelmusik av Dror Feiler.
En ramp med avsatser i olika höjd och ett minimum av rekvisita framställer de olika spelplatserna och strapatserna.
Men det är i kropparna och rösterna som dramatiken äger rum. En fyndig palett av hållningar och plastik bär upp drastiska växlingar mellan det allvarliga sammanträde som utgör berättelsens ram och agitatorernas gestaltningar av vad som hände därborta i Kina.
Däremellan uppfostrande talkörer (där Brechts grammatiskt-illusionistiska retorik verkligen får liv) och konfrontationer med publiken, som ställs öga mot öga med sin egen blödighet.
Som extra dimension spelas i högtalare och på textmaskin de autentiska upptagningarna från när Brecht slingrade sig under de amerikanska McCarthy-förhören (bland annat beträffande tendensen i just Die Massnahme).
Delar på rollen
Jag tyckte mycket om denna uppslitande brötighet, i kombination med en välavvägd
och kunnig skådespelarkonst, där var och en gjorde tydliga men personliga
gestaltningar både av tillfälliga typroller och av huvudrollen "den unge
kamraten" – som de alltså i sann kollektiv anda turades om att föreställa.
Paneldebatt
Däremot blev jag illa till mods under den efterföljande paneldebatten: hängivna
personer diskuterade ifall och när "ändamålet helgar medlen". Det var en
jesuitpater (Ulf Jonsson), Sovjetförsvararen Stefan Lindgren, nyttofilosofen
Torbjörn Tännsjö, moderaternas Gunnar Hökmark och mest spektakulärt förra
östtyska spionchefen Markus Wolf.
För det första menar jag att just den frågeställningen var för abstrakt och missade pjäsens problematik kring personlig underordning.
För det andra blev det så pinsamt uppenbart att politik är teater, och därtill dålig teater.
De inblandade var framför allt intresserade av att på ämabla sätt lägga fram sin egen djupt investerade version av hur världen sett ut, ser ut, eller borde se ut, och hade varken intresse eller förmåga att nå fram till varann – än mindre till den komplikation och de olösbara motsägelsefullheter som ett effektivt konstverk förmår gestalta.
Ursprungligen publicerad i Göteborgsposten den 18 februari 2000