Ett liv nära döden

Zara-Marie Wikström har en pratstund med Roger Christoffersson. Han vilar upp sig på hospicet mellan sina cancerbehandlingar.

Detta är Sundsvalls finaste utsikt från en sovkudde, säger Roger Christoffersson, snart 73.

Klockan är strax före lunchtid och han sitter upp i sängen och tittar ut mot Sidsjön. Påklädd och klar väntar han på att hustrun ska komma och hämta honom. I dag skrivs han ut.

– Skulle det inte fungera får jag väl flytta tillbaka igen, säger han.

I rummet står ett hemmagjort kort: ”Vi längtar efter dig morfar”, från ett av de fyra barnbarnen. Runt handleden dinglar en annan av deras gåvor, ett hemmagjort pärlarmband. Det har han alltid på sig. 

Intryck
Roger Christoffersson, som varit på hospicet i en månad med ordinationen att vila upp sig mellan sina cancerbehandlingar, är överväldigad av sina intryck och på mycket gott humör. 

– Men jag var illa däran när jag kom hit. Det är fantastiskt att jag har kunnat utnyttja det här för rehabilitering – och för att komma tillbaka till livet. Det är fantastisk personal och det är mat som inte är av denna världen. 

Han berättar att han redan från början känt sig trygg i sköterskornas händer. 

– Om personalen inte är van skapar ju det en väldig osäkerhetskänsla inom mig, säger han.

Trivsel vid brasan
Om kvällarna har han kunnat slå sig ner framför en brasa tillsammans med de andra gästerna på hospicet. Och om de så önskar serveras ett glas vin eller likör. 

– Det är skitmysigt att sitta där vid brasan och dricka vin, säger Roger Christoffersson.

Ett hospice kan för många vara någonting laddat och svårt. Men undersköterskan Zara-Marie Wikström understryker att det inte är något ”dödens hus”.

– Man kan faktiskt bli utskriven härifrån, säger hon.

Gästerna har sjukdomar som det inte går att bli frisk ifrån. Zara-Marie Wikström tänder ett ljus i en svart ljusstake. Bara några timmar tidigare har en äldre man lämnat jordelivet.

– Han kom i går och i dag är han död. Hans högsta önskan var att få komma hit och att det skulle gå fort, säger hon.

Mildrar ångesten
Zara-Marie Wikström har följt många gästers sista tid i livet, suttit och hållit dem i handen eller kramat om dem för att mildra ångesten som de flesta känner – men i varierande grad.

En del kan fundera över varför just de har drabbats av en viss sjukdom. En del vill inte alls prata, medan andra tänker på vad som ska hända sen, efter döden.

– För oss gäller det att ta oss tid, att sitta ner och prata, att ge ömhet och kanske en puss på kinden. Många vet att de snart ska dö, men har ändå en framförhållning i det dagliga livet. De åker till optikern för att justera glasögonen fast de är väldigt sjuka, säger hon. 

Inte rädd
Zara-Marie Wikström tror att för att klara jobbet på ett hospice måste man kunna prata om döden, också med närstående till gästerna. Man måste vara ”klar” med sig själv, som hon säger.

– Gästerna själva vet vad som är på gång. De uttrycker att de vet och är beredda. Många säger att nu ska de fara hem till sin maka eller make eller att de ska till sin mamma. En del ligger där och vill bara avsluta sina dagar.

– Döden är förunderlig, och inget dödsfall är likt ett annat. En torsdag satt en dam uppe och ville äta. Nästa dag somnade hon in. Andra kan leva på vatten i 14 dagar. De vill inte riktigt släppa taget utan håller sig fast.  

Personligen är hon inte rädd för döden.

– Nej, men jag hoppas att det ska gå fort och att jag inte blir liggande, säger hon.

Inga måsten
På hospicet finns inga regler och måsten. Gästerna får sova hur länge de vill varje morgon. Allt sker på deras villkor.  

Just den här dagen behöver Kjell Ödlund hjälp med att raka sig.

– Jag brukade raka mig varje dag innan jag gick till jobbet, säger han.

Han får hjälp att sätta sig upp i sängen innan Zara-Marie Wikström gör i ordning rakvattnet och tar fram hyveln.

Kjell säger att han försöker ta en dag i taget. Han lider av lungcancer och har det svårt med andningen. Medan hans ansikte blir vitare och vitare av raklöddret berättar han att han lovat sig själv att inte bli någon ”gnällspik”.

– Jag tycker att jag står emot något så när. Sedan har jag fantastisk stöttning av min fru, mina barn och framför allt av personalen här. Man är inte mer sjuk än man känner sig. Många känner efter alldeles för mycket, säger han.

Nyrakad och fin får han hjälp av Zara-Marie Wikström att sätta sig i rullstolen. Han rullas ut till matsalen, där det varje dag serveras hemlagad mat och nybakat bröd.

Nyinflyttad
I ett rum strax intill väntar 79-åriga Gudrun Eriksson på att få hjälp med frisyren. Hon har nyligen flyttat in och känner ännu inte personalen så väl.

När Zara-Marie Wikström öppnar dörren sitter hon med papiljotter i håret.

Hon får hjälp med att borsta ut det gråa håret och forma det till en vacker frisyr. 

– Jag ångrar verkligen inte att jag kom hit, säger hon.

Gudrun Eriksson säger att när hon känner sig lite starkare vill hon gå ut och titta på hur hela hospicet ser ut. Nyligen firade det ettårsjubileum och verksamhetschefen Åsa Tjernell är stolt.

Hon tar en snabb fika med personalen och berättar att hon och Matthias Brian, som är medicinskt ansvarig läkare, drömde om att öppna det redan för 20 år sedan. De möttes när hon sökte jobb på Granlo vårdcentral i Sundsvall, där han var verksamhetschef. De upptäckte snabbt att de hade intresset för palliativ vård gemensamt. På den vägen är det.

– Vi har kämpat och uppvaktat politiker. För åtta år sedan bildades stiftelsen Mellannorrlands hospice som nu står bakom verksamheten och där jag och Matthias ingår.
Fram till i fjol hade vi lyckats samla in 20 miljoner kronor, säger hon.

Specialarbete
Intresset för vård i livets slutskede väcktes redan när hon gick sin sjuksköterskeutbildning och gjorde ett specialarbete på en patient. Åsa Tjernell valde en flicka i sin egen ålder som låg på en medicinavdelning och kämpade mot leukemi.

– Jag kan se henne framför mig än i dag. Hon hade långt hår och var jättesöt. Jag tog mig an henne lite. Då började hon ställa en massa frågor, som ”vad är det för fel på mig?” och ”hur tror du Åsa att det här ska gå?”

– Hon ville absolut att jag skulle borsta hennes hår. Jag minns att allt hennes hår fastnade i borsten. Sedan var jag ledig några dagar och när jag kom tillbaka var hon död.

Delaktighet
Något satte sig i Åsa Tjernell efter den händelsen. Hon började fundera över om inte vård i livets slutskede kan ordnas på ett bättre sätt, där även de anhöriga blir mer delaktiga.

Vidare i yrkeslivet såg hon ännu tydligare behovet av bättre vård i livets slutskede, bland annat i sin roll som distriktssköterska, då hon ofta jobbade kvällar och nätter.

– Jag såg att det inte var tillfredsställande som det var.

Åsa Tjernell är 59 år och känner sig tacksam över att om några år kunna avsluta sitt långa arbetsliv som sjuksköterska med vetskapen om att hon fick till stånd ett hospice i Sundsvall. 

– Jag är jätteglad över att vi hann dra igång det här riktigt, säger hon.

Fotnot: Kort efter LO-Tidningens besök på hospicet avled Kjell Ödlund.

FAKTA / Palliativ vård
Vård i livets slutskede – palliativ vård – kan bedrivas i speciella hospice, på sjukhem, sjukhus eller hemma hos den döende.
Den ska lindra smärta, ge psykologiskt och socialt stöd – och skapa bästa möjliga livskvalitet för den sjuka och närstående. Sjuksköterska, läkare, kurator, sjukgymnast, undersköterska är några som oftast ingår i ett palliativt team.
Enligt Socialstyrelsen är tillgången till palliativ vård ojämnt fördelad över landet. I våras fanns det totalt cirka 750 platser i sluten vård och 2 600 hemsjukvårdsplatser.
Källa: Palliativguiden, utgiven av Nationella rådet för palliativ vård

Mer om palliativ vård hos det nationella rådet.