Efter tolv fantastiska år på LO lämnade jag den 1 september för arbete inom politiken. Även om min arbetslöshetsrisk och risken att råka ut för illvilliga och trilskande arbetsgivare inte kunde bedömas som särskilt stor var det självklart för mig att fortsatt vara medlem. För mig är det en solidaritetshandling. Så har det varit ända sedan jag började arbeta som tonåring.

Så lätt är det dock inte. Därav denna berättelse ur verkligheten. Av hänsyn till alla inblandade tänker jag inte namnge någon.
Jag kontaktade mitt dåvarande fack  redan före min sista arbetsdag på LO och frågade om jag kunde står kvar som medlem. Det kunde jag inte.

Begärde därför utträdesbevis och sluträkning. Fick en sluträkning som jag betalade. Beviset skulle komma först efter tre veckor. Veckorna gick men inget utträdesbevis kom. Efter påstötning visade sig att de hade begärt fel belopp, varpå de inte skickade ut beviset. Varför de inte påminde mig vet jag inte.

Veckorna gick och ingenting hände
Det är mycket nytt på en ny arbetsplats. Så det dröjde några veckor innan jag kontaktade mitt nya lokala fack och önskade lite material om varför jag skulle gå med. Det kom aldrig.

Veckorna fortsatte att gå. Efter nästan två månader fick jag äntligen utträdesbeviset. Kontaktade då mitt nya fack och fick höra att jag var utförsäkrad för första gången i mitt liv.

Och visst – mellan alla dessa blanketter och regler på hemsidan står det ju att man ska anmäla sig inom en månad och nu går det absolut inte att ordna, är beskedet.

Skrev då ett bekymrat brev till min nya förbundsordförande som jag känner sedan tidigare och berättade denna historia. Då blev det äntligen fart. Blev då kontaktad av facket och ombedd att vända mig till mitt tidigare fack för att slippa bli utförsäkrad.

Jag har lagt ner väldigt många timmar på att få fortsätta att vara med i facket
Det finns givetvis mycket mer att berätta. Visst jag hade slarvat och haft för mycket att göra på nya jobbet. Men jag har lagt ner väldigt många timmar på att få fortsätta att vara med. Även om jag nu tvingas byta från LO till TCO borde man kunna samarbeta.

Mina erfarenheter vill jag dela med mig av i följande enkla fempunktsprogram.

1. Försök alltid övertyga de som vill lämna att stanna kvar.

2. Kontakta alla nyanställda och fråga om de vill gå med.

3. Bli glad om någon själv hör av sig.

4. Gör det enklare – hjälp till med alla blanketter.

5. Gör korvkiosken på Norra Bantorget till ett medlemscenter – så att man kan fixa det på lunchen, om man bor i Stockholm.

Varför ska det vara svårare att byta fack än bank, än elbolag, än dagis, eller alla andra val som man numer måste göra?

Huruvida jag blir utförsäkrad eller inte vet jag ännu inte. Jag har säkert fyllt i blanketterna fel. Men jag har inte gett upp. Jag tycker fortfarande att det är rätt och riktigt att vara med i facket. Fast det är så svårt.

Mikael Romero, kommunikationsstrateg hos socialdemokraterna i Stockholm
Skicka ett e-postbrev till debattredaktören