En gång var politikens mål att skapa ett bra samhälle. Man strävade efter full sysselsättning, förbättrad vård och skola, och efter att minska ekonomiska skillnader.

På nittiotalet hade Sverige en borgerlig regeringar som lyckades slå sönder Sveriges offentliga finanser. Nu fick en socialdemokratisk regering ta över stora underskott, och tvingades spara. Tanken var nog att man skulle spara för att kunna förbättra välfärden så småningom.

Men trots att Sverige sedan länge har stora offentliga överskott, så fortsätter vi att spara. Vi har arbetslöshet och i dag arbetar hundratusentals personer färre i det offentliga än när neddragningarna började, men vi fortsätter att spara.

Det verkar som att politikens mål är utbytt, från ett så bra liv som möjligt för medborgarna till att ha stora överskott i statens finanser.

Tänk om jag som familjefar hade agerat som Sveriges politiker, tänk om jag trots höjd inkomst och pengar på banken hade vägrat att köpa mat och kläder till mina barn om jag hade hänvisat till att jag hade ett ”utgiftstak”. Jag hade förlorat vårdnaden.

Vad gör staten när de sparar? Staten tar in pengar från medborgarna (skatt och avgifter), om medborgarna hade fått behålla pengarna hade dessa använts till konsumtion och gett jobb. Om nu staten tar in pengar och konsumerar dessa på vård och skola till exempel, så ger det också jobb. Men om staten tar in pengar som vi inte använder, vad händer då? Jo vi får arbetslöshet, för varje årslön staten sparar får vi en arbetslös sjuksköterska eller lärare.

Att köpa arbetslöshet för våra skattepengar kallas ”ansvarsfull ekonomisk politik”

Den som vill köpa vård, skola och omsorg för våra enorma överskott kallas ”oansvarig”.

Peter Collvin