SISTA ORDET. På torsdagen röstade riksdagen – om nu inte en minoritet mot all förmodan lyckades driva igenom ett uppskov – för en ratificering av Lissabonfördraget, det fördrag som om det slutligt antas ska ersätta alla tidigare fördrag inom EU. Helt säkra på att fördraget antas kan vi dock inte vara. Irland har redan sagt nej.Tjeckiens författningsdomstol kan göra tummen ned om en vecka.

Oavsett vad Tjeckien gör måste fördraget öppnas ännu en gång innan det kan antas. Åtminstone om vi räknar med att Irland får någon form av undantag som gör att dess befolkning kan förmås rösta ja i en andra folkomröstning. Ett sådant undantag måste godkännas av samtliga medlemsländer.

Av denna orsak hade varit klokt om riksdagen tillmötesgått fackföreningsrörelsens krav på att skjuta upp ratificeringen till senvåren. Vi hade då i lugn och ro kunnat studera Stråhts utredning. Den kommer i december och den handlar om hur vi ska kunna skydda kollektivavtalen efter att EG-domstolen underkänt delar av vår arbetsrättsliga lagstiftning.

Socialdemokraterna kunde ha blockerat beslutet
Men till det kravet sa alliansregeringen blankt nej. Inte heller socialdemokraterna ville driva frågan till sin spets genom att blockera beslutet, vilket partiet kunde ha gjort.

Socialdemokraterna motiverar sin hållning med att fördraget i vissa avseenden förstärker fackets ställning. Det är nog så – även om påståendet kan diskuteras – men frågan är om det har någon större betydelse. Avgörande för vilken verkan Lissabonfördraget får är hur den mäktiga EG-domstolen kommer att tolka det, och det är långtifrån säkert att domstolens tolkning är till fackets fördel.

I det senaste numret av Kommunalarbetaren intervjuas Pernilla Lindh, svensk domare i EG-domstolen. Hon hävdar kategoriskt att Lissabonfördraget inte alls ändrar den rättspraxis som EG-domstolen etablerat i uppmärksammade domar som Laval-, Rüffert- och Vikingmålen, vilka alla gick emot facket.

Hon understryker att EG-domstolen redan i dessa domar vägt in att strejkrätten är en grundläggande rättighet, men att domstolen också måste pröva vilken vikt denna rättighet ska ges när den hamnar i konflikt med andra grundläggande rättigheter som frihet för kapital och företag är röra sig över gränserna.

Den svenska arbetsrätten överprövas i EU
Här är problemets kärna. Så länge EG-domstolen anser sig ha oinskränkt rätt att överpröva nationell arbetsrätt om denna påstås hamna i konflikt med marknadens frihet, så vilar all svensk lagstiftning, oavsett hur fiffigt konstruerad den är, på osäker grund.
Ingen kan då förutse domstolens beslut. Den tar sig nämligen även friheten att köra över lagar som antagits av både ministerråd och Europaparlament när det så passar den.

Domstolen har upphöjt de extremt luddiga fördragen till ett slags metafysiska urkunder som står över all annan EU-lagstiftning. Det är som om vi skulle besätta vår egen Högsta domstol med bibeltroende fundamentalister som prövade all svensk lagstiftning mot vad som står i Bibeln.

EG-domstolen är ett brott mot rättsstatliga principer som vi känner dem. I en rättsstat är det lagstiftaren som fastställer inom vilken ram domstolarna kan tolka lagen – och som alltid kan stifta nya lagar som upphäver de gamla om man ogillar domstolarnas tolkning.
Det är demokratins väg. EU-rätten är däremot rättsosäkerhet satt i system. Att återföra lagstiftningsmakten till folket måste bli en av de viktigaste uppgifterna för Europas vänster.