KOMMENTAR. Den alternativa Skuggutredningen har varit enormt givande att följa, alla förslag som framkommit, alla analyser av konstens och konstnärernas situation.

Uppläsningen på Orionteatern den 17 november av samtliga bidrag vibrerade av koncentration och erfarenhet och pausmusiken svängde av kattlik stolthet.

Ändå kände jag inför summan av propåer en växande trånghet, som förstärktes av attityden hos oppositionspartiernas kulturpolitiska talesmän vid en hearing under Socialistiskt forum helgen innan.

Jag vill kort försöka sammanfatta denna känsla av återvändsgränd, för att på så vis kanske stimulera andras tänkande.

Det behövs varför
Grundbristen är att det inte finns nåt kulturpolitiskt mål här i landet längre annat än att producera kultur. Vilket sen förväntas få en massa samhällsnyttiga konsekvenser.

Borde inte det politiska tänkandet bidra med nånting mer högtsyftande istället för att bara ägna sig åt administrativ styrning? Nånting principiellt. Ett varför. Eller ännu hellre jättemånga varför.

Risken är annars att kulturen låser fast sig i ett tänk där staten är beställare och kulturarbetarna är leverantörer.

Att allting kommer att bli ett slags upphandling, ungefär som sophämtningen.

Nyliberalism i själva systemet, med andra ord. Då blir det bara halvintressant vilka summor, procentsatser och prioriteringar man bollar med.

Och vi får en publik av skattebetalare, inte av medborgare.

Nya medier
En annan allvarlig brist är tendensen att låsa fast sig i de former och konstarter som redan finns. Det beprövade.

Internet nämns till exempel knappt, däremot används det skickligt av Skuggutredningen.

Förmodligen beror tystnaden på den konkurrenssituation som finns inbyggd i systemet. (Fildelarbestraffningsdiskussionen o dyl.)

De nya medierna tillhandahåller – utöver nya genrer och nya konstnärliga uttryck – oanade möjligheter för social organisation, som är på väg att fullständigt omforma kulturlivet, bland annat genom att omdefiniera relationen mellan upphovsman och åskådare/åhörare.

Ett helt annat deltagande är på väg att uppstå, och det är där kulturen kommer att finnas i framtiden. Och folkbildningen. (Förmodligen kommer även den gränsdragningen att omförhandlas.)

Nostalgi
Ju mer jag tänker på saken, desto mer förtjust blir jag i Kulturrådet sådant det en gång var. En generös, projektstödjande myndighet byggd på många slags kompetens, konstnärlig såväl som administrativ.

Tänk om de fick pengar och befogenhet att säga: Hitta på nåt bra så stödjer vi det med vad ni behöver. Amatörer får bidrag och goda råd, proffs får rejäl lön, kanske i flera år.

Mer politisk styrning!
Och från politikerna önskar jag, nej kräver politiska mål som kan omsättas i kultur.

Det finns en idiotisk fulstämpel – skapad av Timbro – som hävdar att det är dåligt med politisk styrning av konsten. Jämställdhetssatsningar och mångkulturår förlöjligas och fnissas åt.

Mer sånt! Jättemycket mer!

Anslå hundra miljoner för konst av alla de slag om klasshat under en tioårsperiod. Inrätta professurer i gestaltning av serviceyrken. Gör Emma Stenström på Handels till chef för Kungliga Ekonomiska Teatern som för ut nationalekonomi och management till folket i en mängd genrer. Återinvig Arbetslivsinsitutet och anställ därtill lika många konstnärer som forskare.

Betald arbetstid
Men det viktigaste är att bredda publiken. Att göra fler delaktiga, med alla medel, även reklamens och kommersialismens. Varje ny kulturtimme är en vinst för samhället, både demokratiskt och ekonomiskt.

Men för att kunna åstadkomma detta politiskt måste kulturen ta sig ut ur upphandlingens återvändsgränd, kasta av sig beställartänket. Jag börjar mer och mer luta åt det här alternativa tänket:

Kulturpolitik är att ge medborgarna betalt för att ägna sig åt kultur av vilket slag som helst. Därför att det är ett viktigt arbete att läsa böcker, gå på teatern, spela dragspel eller dataspel, delta i webbaserade communities över hela världen. Ett viktigt viktigt arbete. Ett förändringsarbete.

P.S. den 24 november
(Två förtydliganden på förekommen anledning:

Sophämtning nämns i artikeln inte som nånting föraktligt utan som ett exempel på en nädvändig men förutsägbar verksamhet som fungerat på samma sätt sen urminnes tider.

Och apostrofen till Emma Stenströms kulturforskning blev missvisande: jag har den största respekt för hennes insiktsfulla och ickedogmatiska arbete, som kan följas på bloggen kulturekonomi.se, och tycker förstås att det är det hon ska ägna sig åt.

Idén om den Kungliga Ekonomiska Teatern hör hemma i ett annat sammanhang: drömmen om en alternativ ekonomijournalistik som använder sig av ett estetiskt och kunskapsteoretiskt högtstående beskrivningsspråk.

Och meningen med själva uppräkningen av projekt är helt enkelt att sätta igång ett funderande på möjligheterna.)