Verkligheten har hunnit ifatt finansminister Anders Borg. För någon månad sedan la han fram en tämligen optimistisk budget. Denna vecka presenterade han nya dystra, men mer realistiska,  prognoser. Sverige är på väg in i en recession. Kommande år ökar antalet arbetslösa med 170.000. I värsta fall får vi räkna med negativ tillväxt.

Regeringens handlingsberedskap att möta den ekonomiska krisen är sällsynt dålig. Arbetsmarknadspolitiken är slagen i spillror. Bostadsbyggandet sjunker. Konkreta projekt för större investeringar i infrastruktur som vägar och energi saknas. A-kassan och andra socialförsäkringar är nedmonterade.

Tydligare än så kan inte regeringens misslyckande illustreras. Anders Borg och den borgerliga alliansen har sedan sitt tillträde surfat på den tillväxtboom som rådde 2006. Det är ingen konst att leva flott och slarva fram propositioner när staten badar i pengar. Men att utforma en politik som är långsiktigt hållbara – också när konjunkturen vänder raskt nedåt – kräver ett förutseende som Borg saknar.

Dogmatisk nit
Borg har i dogmatisk nit gjort sig av med många av de politiska instrument som behövs för att bemästra krisen. Att han grälar på bankerna för att de inte sänker räntan tillräckligt fort må ge honom vissa popularitetsvinster, men gormandet förtar inte intrycket av en handfallen regering.

Även finansministerns anhängare inom Svenskt Näringsliv är oroliga. Organisationens vd Urban Bäckström krävde häromdagen ekonomiska stimulanser om minst 50 miljarder för att undvika att arbetslösheten blir ännu högre än de nio till tio procent som Borg räknar med.

Bäckström anser uppenbarligen att det i dagens läge är meningslöst att hålla fast vid överskottsmål och utgiftstak i budgeten. Hela idén med att spara i goda tider, är ju att man vågar använda överskotten i dåliga.

Klokt och oklokt
En del av Bäckströms förslag är kloka, andra bör Borg undvika. Till de kloka hör att Bäckström vill tidigarelägga offentliga investeringar och hålla uppe offentlig konsumtion. Bäckström har sent om sider insett att även näringslivet till stor del är offentligfinansierat. Länstrafik, privata vårdcentraler, byggmästare och allehanda serviceföretag är beroende av att kommun och stat har råd att köpa dess tjänster.

Till Bäckströms okloka idéer hör att han vill att regeringen sänker arbetsgivaravgifterna och kapitalskatterna – det önskar sig näringslivet alltid. Dessa propåer bör Borg avfärda. Generellt sänkta arbetsgivaravgifter och kapitalskatter är ineffektiva genom att de till större delen går till företag som inte är i behov av dem utan stoppar pengarna i egen ficka.

Anders Borg är förmodligen medveten om att hans nuvarande ekonomiska politik har havererat. Låt oss anta att han i det tysta – allt annat vore oansvarigt – planerar statliga insatser av en helt annan omfattning än han hittills aviserat. Men då gäller det han gör rätt saker vid rätt tillfälle.

Stöd dem med minst marginaler
Vad regeringen med en gång kan göra är att förstärka ekonomin för de hushåll som använder merparten av sina inkomster till konsumtion inom landet. Det skulle ge god draghjälp åt de inhemska näringarna.

Insatserna bör därför riktas mot de hushåll som har de minsta marginalerna. En höjning av dagpenningen i a-kassan till 950 kronor kan ske omedelbart. Likaså ett slopande av den principiellt orättvisa straffbeskattningen av pensionärer, arbetslösa och sjuka. En överföring av kapital till AP-fonderna kan, som Erik Åsbrink framhållit, förhindra att bromsen i pensionssystemet slår till.

Studiemedlen kan höjas med några tusenlappar. Det mesta av detta måste under alla förhållanden göras av fördelningspolitiska skäl. Att förhala insatserna är orättfärdigt och i dagens läge dessutom korkat.

Arbetslösheten kan öka snabbt
Ett rejält ROT-avdrag för energiinvesteringar och reparationer plus ett start av en riskakapitalfond för småföretag går också att dra igång snabbt.

Återuppbyggd arbetsmarknadsutbildning, yrkesutbildning och komvux går inte att åstadkomma i handvändning efter regeringens neddragningar. Det tar tid att anställa lärare, planera kurser och skaffa lokaler. Men att åtgärderna inte får omedelbar effekt är inget skäl att inte påbörja dem så fort det går.

Varsel och uppsägningar sker just nu främst i industrin och den privata tjänstesektorn. Men i nästa skede när lågkonjunkturen drabbar  kommunernas ekonomi kommer sysselsättningen i dessa att rasa.  Flera hundratusen tillfälligt anställda riskerar att bli arbetslösa. Det kan inträffa fortare än vi anar.

Insatser betalar sig
Av central vikt är därför att regeringen redan i vår redovisar hur den vill förstärka kommunernas ekonomi. Ingen annan åtgärd leder så snabbt och direkt till fler jobb – och till att vi kan upprätthålla den offentliga servicen till gagn för alla.

Har vi verkligen råd med ett ekonomiskt krisprogram i denna storlek? Frågan är fel ställd. Kostnaderna för lågkonjunkturen kommer vi inte ifrån. De måste vi under alla förhållanden betala, även om vi gör ingenting utan bara låter arbetslösheten skena i höjden.

Ur samhällsekonomisk synpunkt är det mycket bättre att använda de oundvikliga utgifterna till offentliga investeringar, offentliga jobb inom vård, skola och omsorg och till att upprätthålla levnadsstandarden för pensionärer, arbetslösa och studenter. Den produktionsökning detta ger upphov till betalar insatserna mer än väl.

Grunden raserad
Vi har alltid råd att arbeta. Det är arbetslöshet vi inte har råd med. Varje procents ökad arbetslöshet leder till produktionsbortfall och till att vi därmed blir fattigare som nation.

Rent statsfinansiellt är vi dessutom gynnade. Under en lång rad av år har staten ackumulerat väldiga överskott. Om statsbudgeten under en djup recession går några procent back är ingen katastrof –  det kommer den som sagt ändå att göra. Det viktiga är att vi utformar ett krisprogram som gör att vi får ut mesta möjliga nytta av av de pengar vi måste anslå.

Det gör vi inte i dag. Borg måste inse att grunden för regeringens ekonomiska politik är raserad. Han måste förstå att extraordinära tider kräver extraordin&
auml;ra insatser. Om han inte gör det kan hans misslyckande bli till och med större än Ingemar Mundebos och Anne Wibbles en gång var.