Regeringen – eller ska man mer rakt på sak säga Anders Borg? – har onekligen hanterat den svenska delen av finanskrisen bra. Åtgärderna för att få igång systemet igen kom snabbt och var tillräckligt omfattande för att få effekt.
 |
Kritiken mot att bankerna höll uppe boräntorna var ett taktiskt mästerstycke. Ingripandet mot Carnegie balanserade skickligt mellan nödvändigheten att inte skrämma upp det finansiella systemet igen och nödvändigheten att låta de ansvariga för företagets fullständigt sanslösa beteenden ta konsekvenserna.
Kontrasten mot passiviteten och förvirringen när det gäller att hantera den uppseglande arbetslöshetskrisen är stor.
Svårare uppgift
En del av förklaringen är förstås att finanskrisen, trots allt, är lättare att hantera. Staten har ett antal instrument för att påverka en orolig finansmarknad: räntesänkningar, kreditgarantier, insättningsgarantier, och så vidare. Att få fram nya jobb i stället för alla de som försvinner i lågkonjunkturens svarta hål är mycket svårare.
Men det räcker ändå inte som förklaring. Må vara att staten inte har lika effektiva instrument för att rädda jobb som för att rädda krisande banker, men några verktyg har den faktiskt. Och hittills syns just inga tecken på att regeringen tänker använda dem. Det finns några klassiska metoder att ta till, som ökat bostadsbyggande, tidigareläggning av statliga investeringar eller pengar till jobb inom skola eller vård.
Två flugor i en smäll
I en ny rapport tecknar Boverket en mörk bild av möjligheterna för ungdomar och nyinflyttade att över huvud taget hitta en bostad i
storstadsregionerna. Att återinföra det statliga stödet till hyreshusbyggande skulle alltså både minska bostadsbristen och öka sysselsättningen.
Och vad gäller tidigareläggning av statliga investeringar – ja, vi vet alla att det är åtskilligt som behöver göras för att ställa om samhället till lägre energiförbrukning. Lämpligt placerade statliga satsningar skulle både skapa jobb och gagna miljön.
Temporär satsning
Åtskilliga kommuner och landsting har i dag stora ekonomiska problem, som redan lett till uppsägningar. Den svåra frågan om hur landstingen ekonomiskt ska klara de stigande kraven på sjukvården kräver i och för sig grundliga utredningar och sannolikt en del strukturförändringar. Det hindrar inte att man mycket väl skulle kunna göra en temporär satsning för att öka sysselsättningen inom vården.
Så nej, helt utan handlingsmöjligheter är inte regeringen. Passiviteten måste bero på något annat.
Ovilja
Förklaringen skulle förstås kunna vara en ovilja att ingripa mot ”marknadens” självreglerande mekanismer. Men eftersom man redan gjort det när det gäller bankkrisen borde det inte vara konstigare att ingripa mot arbetslösheten.
Dock är åtgärderna mot finanskrisen faktiskt konforma med den ekonomiska teori, som styr regeringspolitiken. Denna teori säger inte att alla former av statliga ingripanden är skadliga utan lämnar tvärtom stort utrymme för staten att med makroekonomiska styråtgärder få marknaderna att fungera så som de enligt teorierna ska göra.
Moderaternas hela så kallade jobbpolitik handlar om att påverka marknader genom förändrade prisrelationer: man sänker arbetsgivaravgifter för att göra anställningar billigare, och man sänker a-kassa och sjukersättning för att göra sjukdom och arbetslöshet dyrare.
Att med rent ekonomiska grepp styra upp utflippade finansmarknader är helt i linje med detta synsätt. Selektiva åtgärder i syfte att direkt skapa produktion och jobb, är det däremot inte.
Pengar i sjön
Den teoribildning regeringen sitter fast i står i vägen för en rationell politik mot arbetslösheten. Och den typ av åtgärder för att påverka marknadsmekanismerna, som genomförts med stöd av samma teorier, är i stort sett pengar slängda i sjön. De hade kunnat användas på sätt som gett bättre skydd mot konjunktursvängningar.
De sänkta arbetsgivaravgifterna för ungdomar under 26 år har således enligt Riksrevisionen ökat antalet ungdomar i arbete med bara 2,8 procent; varje nyskapat jobb har kostat nära 1 miljon!
En bättre användning hade varit att ge lågutbildade ungdomar arbetsmarknadsutbildning (kostnad: 275 000 kr) inom någon av de
bristyrkessektorer som – faktiskt – fortfarande finns. Riksrevisionen konstaterar dessutom att alla försök att skapa jobb genom sänkta
arbetsgivaravgifter gett endast marginella effekter. Trots det tänker regeringen fortsätta att sänka.
Iskallt
Och trots att alla ekonomiska bedömare – inklusive finansdepartementet – räknar med ökad arbetslöshet, så håller regeringen iskallt fast vid att a-kassan ska ligga lågt. Och upprepar mantrat att man inte ska ge folk bidrag, utan nya jobb.
Visst. Om Littorin och Reinfeldt kan garantera att alla som nu blir arbetslösa kommer att kunna hitta nya jobb direkt när det gamla tar slut är det självklart onödigt att diskutera a-kassans storlek.
Men så länge folk kan tvingas gå arbetslösa i månader därför att det finns för få jobb, så länge måste det finnas en arbetslöshetsförsäkring, som ger ett tillräckligt ekonomiskt skydd under den tiden.
Det är dessutom ekonomiskt klokt.
Rimlig a-kasseersättning är nämligen ett sätt att hålla uppe köpkraften även i lågkonjunkturer. Bra mycket effektivare än de skattesänkningar i högre inkomstskikt som regeringen genomfört och vill fortsätta med!
Anne-Marie Lindgren
utredningschef, Arbetarrörelsens Tankesmedja
