Han har sett förbättringarna under 48 år

– Om en byggnadsarbetare 1960 hade kunnat se hur vi jobbar i dag skulle han bara ha stått och gapat, säger Staffan Sahlström, 65-årig byggnadssnickare som kom ut på sitt första bygge som 16-åring.

– Ta bara alla maskiner. När vi ska upp en våning kör vi upp materialet med hjälp av liftarna. Det går på tio sekunder.

Omvänt skulle dagens byggnadsarbetare göra stora ögon om de kunde förflytta sig till bygget av Farsta centrum 1960, där Staffan Sahlström började sitt yrkesliv.

– Allt bärande. Det är nog det som skulle vara mest slående, tror Staffan Sahlström. Då fanns inga lyftredskap, inga kranar. Vi bar virket och formluckorna på axeln. Det var tungt.

Staffan Sahlström byggde putsställningar åt murarna som gjorde fasaderna i Farsta centrum. Hammare och yxa var hans enda redskap.

Ställningarna byggdes helt i trä. Staffan Sahlström visar en stor, tjock ekspik: Sådana slog han i med baksidan av yxan för att fästa de grova plankorna.

– Vi gick mycket på stegar. Också dem gjorde vi själva av trä. När flera stegar skarvades ihop blev det rejält svajigt.

Att arbetet var farligare på 1960-talet än i dag är uppenbart, men det berodde inte bara på sämre tekniska hjälpmedel.

– För att gå från en lägenhet till nästa gled man runt väggarna på utsidan, utan någon som helst ställning att kliva på. Klart att det var farligt. Men vi var inte så säkerhetsmedvetna, säger han.

Värsta jobbet var att riva gjutformarna. När det var dags åkte kortleken fram.

Den som förlorade fick klättra på formens utsida, med kanske tio till tolv meters fallhöjd under sig. Fötterna sökte efter fäste i virket. Med ena handen höll sig förloraren fast, med den andra klippte han av de platta bandjärnen som höll ihop gjutformen.

– Du var bra mör i armarna efteråt, säger Staffan Sahlström. I dag skulle ingen göra det. Det var dumdristigt.

Både säkerhetstänkandet och tekniken har gått framåt kraftigt. På senare år har i stället stress och pressade byggtider uppmärksammats som en säkerhetsrisk.

Men Staffan Sahlström håller inte med om att tempot var lägre på 1960- och 1970-talen.

– Vi hade rakt ackord, alltså lön efter hur mycket vi fick gjort. Det fanns inte tid att peta sig i näsan. Vi körde hårdare än man gör i dag.